Han som skriver

Många upplever det svårt att förklara vad man känner när man springer. En vän jag lärt känna genom löpningen, Stefan Hedenfeldt, kallade mig en gång hälften på skämt och hälften på allvar för ”löparpredikanten”. Ingen dum tagline – Han som predikar. Prisa löpargudarna och ”amen” på det. Löpning utlöser i olika former och sammanhang både fantastiska och fruktansvärda känslor i kroppen och psyket. Smärtan efter 35km på ett maraton, starten på ett millopp, flåset på en sista intervall eller värken efter ett långpass. Eller känslan att springa över mållinjen under sin måltid kontra känslan att bränna det med sekunder. Detta är en av mina fascinationer och intressen, att skriva om just dessa ögonblick. Att fånga känslorna i dessa stunder som så många av oss upplever eller längtar efter att få uppleva. Man finner gemenskap, inspiration och energi i att läsa om hur andra tränar, tävlar och använder löpningen som ett sätt att kanalisera känslor och skapa balans i vardagen. Och det är med avstamp i detta som jag valt att starta upp denna sidan. Löpningen har gett mig nya vänner, erfarenheter, drömmar och mål. Det har gett mig perspektiv på ”karriär”, familj och självuppfyllnad samtidigt som man byggt empati för andra och att man aldrig tar någonting för givet längre. Inte minst sin hälsa och sin familj. SÅ. Med följande ord signerat en av världens genom tidernas mest citerade löpare vill jag välkomna er in i vår gemensamma löparvärld.

“Some people create with words, or with music, or with a brush and paints. I like to make something beautiful when I run. I like to make people stop and say, ‘I’ve never seen anyone run like that before.’ It’s more than just a race, it’s style. It’s doing something better than everyone else. It’s being creative.
” Steve Prefontaine

/Han med skor, Simon Wikstrand

3 thoughts on “Han som skriver

  1. Jag blir sugen att springa i alla fall när jag läser dina ord..Mer än en mil en gång om året i september. Önskar jag kunde bli löparfrälst helt enkelt och komma över tröskeln.

    1. Det kommer! Små steg bara. Jag brukar sätta upp målbilden låååångt borta och sen bygger jag delmål. Mitt första mål var att springa en mil. Men först skulle jag klara fem kilometer utan att stanna. Sen blev det fem kilometer utan att känna att jag skulle dö. Sen blev det att springa den snabbare. Helt plötsligt står man på startlinjen på ett maraton och tänker ”vad hände här”? Det kommer när du minst anar det – den känslan!

  2. Jag minns när jag var ung och sprang efter att ha kommit in i andra andningen och känslan av att kunna springa hur långt som helst. Nu är jag för gammal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *