30 år och 32 kilometer

Jag tittar på 15 sekundersfilmen om och om igen. Jag kan den utantill. Inte bara för att jag var där utan för att jag kan inte sluta spela upp den. ”36 passerade. Det funkade inte idag Simon, kommer du att komma tillbaka? Ja. Starkare än någonsin? Ja. Då kör vi på det. Ja.” Filmen är från kilometer 36 på 2015 års Köpenhamn Marathon. Jag hade ambitionen 2:49:55 och höll den i ett järngrepp fram till kilometer 23. Jag försökte klamra mig fast ytterligare två kilometer men sen försvann den. Det gjorde så fruktansvärt ont. Inte fysiskt utan i min själ. Jag kommer aldrig glömma kurvan när jag släppte klungan och såg den försvinna meter för meter längs Köpenhamns fullsmockade gator. Jag grät och blödde inombords. Jag hade börjat känna utmattningen och visste att jag aldrig skulle klara målet. Det värsta var att det var 17 kilometer kvar till mål. 17 långa jävla kilometer. Varenda cell i min kropp ville stanna, sparka av skorna, kasta dem åt helvete och kliva av banan. Jag övervägde det under några hundra meter samtidigt som jag kikade på klockan och konstaterade att farten gått från 4:00/km till 4:20/km. Jag tänkte efter hårt och länge. Nej fan heller. Jag har inte lagt ner all denna träning för att bryta. Jag spottade i marken och bet ihop. Jag skulle fullfölja mitt fjärde maraton. ca 50 minuter senare har Lars sinnesnärvaro nog att spela in filmen som jag nu sett hundratals gånger. Jag har lovat mig själv att inte sätta mig själv i den sitsen igen. 2016 ska bli året det klaffar. Och nu är vi här med två veckor kvar. Är jag tillbaka starkare än någonsin? Absolut.

20x30-DKAO5873
Köpenhamn Marathon 2015, efter ”väggen”

Jag står med glaset höjt medan min blick sveper över bordet. Mina föräldrar, min syster och systerbarn och min egen familj sitter vid köksbordet medan vårsolen lyser genom molnen utanför. Det är fredag den första april 2016 och denna dag markerar min trettioårsdag. Jag utbringar en skål med en kort passning om att jag lovar att ”piska upp” hemmalöparna på Bollnäs Trail Race i oktober. Tiden med sprit och utekvällar är långt förbi. Jag iakttar Elliots interaktion med syskonbarnen och ser framför mig när vi sitter kring ett annat matbord i ett annat hus och det är han som utbringar skålen på sin trettioårsdag. Det återstår att se om även han avslutar skålen med att utlova att piska upp hemmalöpare i Bollnäs skogar.

När middagen var över och vi har satt oss ner i soffan efter att barnen lagt sig känner jag tankarna vandra iväg mot samma håll som de ofta gör på kvällarna på våren. Mot nästa träningspass. Det är 16 dagar kvar till Hamburg Marathon och lördagen bjuder på det sista riktigt tuffa passet på schemat, 3 x 5 km. Det är blandade känslor inför passet. Jag vet att jag är i bra form, alltså kommer jag inte behöva slita så som man behöver när formen inte riktigt är där. Samtidigt är passet så pass långt att det kommer inte att bli en behaglig upplevelse. Jag vet, jag har gjort passet två gånger förut. Första gången med en känsla av eufori, andra gången klev jag av mitt i andra femman och var totalt utmattad. Hur skulle det kännas denna gången? Låt oss ta reda på det.

Happy Birthday!
Happy Birthday!

Jag slår ett öga på klockan när Berner och Kenth passerar lyktstolpen längre fram. Jag räknar sekunderna tills jag själv passerar samma stolpe. 12 sekunder efter. Jag tappar inget, jag ligger i samma tempo. Vi är inne på tredje och sista 5km i övningen och benen bara rullar. Jag får jobba hårt men kroppen svarar ruskigt bra. Passet går på 5km-varvet som utgör banan till seedningsloppet till Göteborgsvarvet i Helsingborg. En flack 5km bana som är kontrollmätt och med lite trafik längs vägen. Uppvärmningen var ett varv á 5km. Sen körde vi igång första 5km i övningen. Vi var fyra stycken som samlats för dagens övning, Jag, Micke Andersson, Kenth och Berner. Kenth och Berner håller ihop längre fram, jag en bit bakom och Micke A en bit bakom mig. Min tanke var ett snitt på 3:50/km och ca 19:10 per 5km-varv. Första avverkades på 19:06. Men det kändes lätt, lite för lätt. Vi körde en gemensam kilometer jogg mellan 5km-varven och gick på nästa med gemensam start. Nu skruvade jag upp tempot. I mål på 18:45 och ett snitt på 3:45/km. Kändes bra. Nu var jag taggad inför sista. Vid starten för sista femman hade jag sprungit 19km totalt med uppvärmning, första två varven och joggvilan mellan. Formen är verkligen här. Varenda del i kroppen kände det. Redan innan vi drog iväg på sista visste jag att detta skulle bli den snabbaste femman. Jag springer i mål på den sista med 18:11 som sluttid vilket är 3:38/km. Jag landar hemma med 32km i benen och en känsla som är fantastisk. Första passet som 30-åring är avklarad. Jag konstaterar att grovjobbet mot Hamburg är gjort. Nu är det ”bara” loppet kvar. Hur svårt kan det vara?

Nöjda grabbar efter passet!
Nöjda grabbar efter passet!

Jag har lagt ner så otroligt mycket tid denna våren på analys. Hur ska jag lägga upp träningen, har jag gjort rätt? Vilka formtester ska jag ha på vägen och sen kanske det viktigaste av allt, hur går jag tillväga för att få tid till träningen utan att det påverkar familjen? OCH, kan jag nå mina mål med den tiden jag har/kan avsatt till löpning? Efter Hamburg kommer det ett inlägg med lite om hur maraträningen sett ut under våren, då kanske också med facit i hand om det varit rätt upplägg eller inte. Men just nu är jag på en plats där allt känns väldigt bra inför loppet. Mitt mål har ändrats något från tidigare och är inte längre att gå under 2:50, utan att gå under 2:53. Att det är just 2:53 är för att det är kvalgränsen till New York Marathon. Klarar jag sedan under 2:50 så är det en bonus men inte huvudsakliga målet. Målbilden finns i huvudet och all träning har varit mot denna. Känslan när man kommer på upploppet och man vet.. Man VET att man är under sitt tidsmål. Det behövs ingen långspurt på 800m, det behövs ingen krampaktig och ångestladdad sista kilometer för att KANSKE komma en sekund under måltiden. Jag springer snabbt och kontrollerat men är närvarande. Jag tar in publiken, atmosfären och mållinjen längre fram. Jag tänker på all träning jag lagt ner och tar in belöningen på sista 200m längs målrakan. Den känslan.

Målrakan på Köpenhamn Marathon 2014. 2:53:07 som sluttid. Mitt ursprungliga mål var 2:59
Målrakan på Köpenhamn Marathon 2014. 2:53:07 som sluttid. Mitt ursprungliga mål var 2:59

Veckan som kommer blir sista veckan med nyckelpass. Imorgon blir det 3 x 2000m, på onsdag eller torsdag ett fartpass med uppdelade ”tusingar” eller liknande och på söndag bär det av till Ystad och ett perfekt formtest med 10km landsväg och Distriktsmästerskap. Efter Ystad är det sju dagar kvar vilket innebär en otroligt härlig vecka. Inga fartpass, bara morgonjogg och distans. Jobbet är gjort, titta inte tillbaka utan bara ladda inför söndagen.

Sista rycket, nu kör vi!

/Han som laddar

2 thoughts on “30 år och 32 kilometer

  1. Otroligt inspirerande läsning där man nästan kan ta på den känslan som infinner sig i de olika situationerna som du befinner dig i. Bättr lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Att bryta ett lopp är okej om man blir skadad men att bryta för att det börjar kännas tungt är inte bra för den långsiktiga självkänslan. Du visar på ett strålande sätt att du kommit ut starkare efter ”debaclet” i Köpenhamn förra året.
    Vi kommer att ses många gånger innan vi ses på Staten Island i november 2017.
    Nästa vecka fixar vi vår accreditering.
    Johan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *