Hamburg Marathon, vi hade i alla fall tur med vädret

Jag svär högt. Det hugger hårt innanför höger revben när jag tar det beslutet som jag vet krossar drömmen och ger mig en dålig smak i munnen. Jag stannar efter 31,5 km och går samtidigt som jag håller händerna över huvudet och fokuserar på att ta djupa lugna andetag. Löpare passerar på vänster sida om mig och flera i publiken ger mig peppande hejarop. Tusen tankar hinner gå genom i huvudet i vad som kändes som flera minuters promenad (men var i själva verket runt en minut). När huggen kändes kontrollerade slog jag ett öga över vänster axel, såg klungan på väg, accelererar och ansluter. Inte fan ska jag åka hem från Hamburg med ett skitlopp i ryggen. Nu kör vi!

Gänget på väg!
Gänget på väg!

Hamburg Marathon var det stora målet. Loppet jag skulle krossa och där hela vinterträningen skulle få sitt utlopp. Från botten av källaren och milen på strax under 40 min i november har berg-och-dalbanan till sist landat mig i Hamburg den 17 april 2016. Med 35:14 i Ystad på 10 km söndagen innan var känslan fantastisk. Jag hade hittat tillbaka till min storslagna form och det egentliga stora årsmålet, ”2014-formen”. Med en svävande känsla hade jag krossat alla pass jag gav mig ut på den senaste månaden. Idag skulle kronan på verket placeras – jag skulle klara kvalgränsen till New York Marathon och skaffa ett nytt PB på maraton. Målet var under 2:53 och jag var tokladdad.

Redo för loppet!
Redo för loppet!

Resan ner hade varit fantastisk. Vi samlades på lördag morgon 06:00 nere vid hamnen där jag, Andreas, Micke A och Mikael S åkte i en bil och Berner, Daniel, Kenth och Toru i en bil. Resan gick över sundet, genom Danmark, båten till Puttgarden och vidare till Hamburg. Walkie-Talkie kommunikation, rödbetsuppladdning och trash talk varvades med snack om snittider, målbilder och vädret under loppet. Det var med andra ord en sjukt härlig stämning. Vi mötte upp Lars, Frida och Katta som hade åkt ner en dag tidigare på hotell Wagner som låg runt en kilometer från mässan (och start/mål- område). Lars som sprungit Hamburg ett antal gånger tidigare (bästa tid 2:36 på Hamburg) var utsedd coach och reseledare på plats och skulle agera langare (av gel och vatten) under loppet samt ge oss pepp för att klara den tuffa utmaningen. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna resan men väljer att lägga mer fokus på loppet och upplevelsen. Allt löparsnack och tillhörande aktiviteter mellan varven sparar jag till en kväll på Pitcher’s över en öl. Lördagen hade avverkats med att resa, besöka expon, hämta ut nummerlappar och käka. Mellan lunch och middag tog vi även en helt magisk 25 min jogg längs sista kilometerna på banan för att mjuka upp benen efter resan. Vilken stad och vilken bana! Förväntan var utom denna värld…

Expon bjöd på mer än löpning...
Expon bjöd på mer än löpning.
Bilder och tider på alla tidigare vinnare av loppet
Bilder och tider på alla tidigare vinnare av loppet
25 min jogg dagen innan loppet. Helt fantastiskt väder!
25 min jogg dagen innan loppet. Helt fantastiskt väder!

Starten närmar sig och jag tittar ner i marken. Jag ser den röda mattan under mina neongula skor (valet föll på New Balance Zante) medan jag vaggar sakta i sidled. Startblock B var direkt bakom ”A” där Berner och Kenth värmer upp med runt 100 andra och framför dem ett elitled på runt 30 av några av världens snabbaste löpare. Jag känner mig lite trött efter en orolig natt med dålig sömn. Men kroppen känns stark. Den känns riktigt, riktigt stark. Jag tittar höger om mig och ser att Toru plockar upp sin mobil ur sitt flipbelt. Ska han springa med mobilen?? Tittar på hans arm. Han har ingen klocka. Jag tittar på min egen arm. En nästan sprillans ny 4000kr GPS-klocka samt splittiderna skrivna med spritpenna på underarmen. Jag kan inget än att skratta högt. Vilka kontraster och det är ju detta som är så fantastiskt med löpning. Alla springer på olika sätt. Vi tar en snabb selfie innan speakern och publiken räknar ner från 10. Inramningen är enormt stark och känslorna sitter just i dettta ögonblick på utsidan. Jag vill bara springa. Jag vill springa snabbt, jag vill springa långt och jag vill känna den där fantastiska smärtan när man passerar 41 km-skylten och tänker ”jag kommer fixa det”. Startskottet går – time to fly.

Toru och jag vid starten!
Toru och jag vid starten!

Vi passerar 11 km-skylten när vi ser Lars som langar en gel och peppar. ”Ni ser starka ut grabbar! Ta det nu försiktigt ner för backen, håll igen lite och samla krafter! Ni ligger bra till!”. Jag tittar upp och ser början på en lång backe ner och konturen av gamla byggnader och floden visar sig längs horisonten. Jag tittar på klockan och gör en snabb räkning. Nu ligger vi bra till. Kroppen är igång och benen pinnar på bra. Milen passerades på 40:12 och farten har sakta trappats upp. Första fem försökte jag hitta rytm och passerade på 20:20. Toru som hade sagt att han siktade på att öppna i 4:05/km fart hade hakat på mig och andra femman hade vi ökat farten och avverkade denna på 19:52 (3:59/km). Den uppskattningsvis 1:65 långa Toru trippar med lätta steg och vi utbyter några ord om att det känns lätt och att vi gör bra tid nu. Jag kände vid milpasseringen att känslan i kroppen var bra men att jag inte helt hittade något superflyt. Men tillräckligt för att det skulle kännas bekvämt. Vi glider ner lätt för backen och återhämtar oss med en kilometer på 3:50. Nu börjar det hända grejer!

Lars var resans hjälte, ingen konkurrens!
Lars var resans hjälte, ingen konkurrens!

Efter 17 km kommer jag till nästa punkt jag visste att det var dags för langning. Frida och Katta står och skriker på avstånd och har dessutom fixat världens överraskning – jag blir serverad en kopp vatten i en Helsingborg Marathon-mugg (tack Erik för fix bakom kulisserna med detta!). Lars säger åt mig att hitta en bra rygg för nu blir det motvind. Jag tittar bak och ser triathleten jag hade sällskap med någon kilometer sedan. Tänker att jag låter honom komma ikapp och turas om att dra med honom. Så blev det inte, jag ökade istället.

Toru och jag vid 12 km
Toru och jag vid 12 km

Efter en riktigt bra mil mellan 10-20 (39:44) närmar jag mig halvvägspasseringen. Jag klickade in femmorna på 19:39 respektive 20:05 och passerade halvan på 1:24:19, bara några sekunder från personbästa. Toru som jag hade släppt vid kilometer 13 (han bara seglade iväg!) såg jag nu igen och närmade mig meter för meter. Jag låg just nu runt 3:59/km i snitt på första halvan och efter snabb räkning insåg jag att jag hade gott om marginal mot måltiden på 2:52:59. Jag kände mig inte fräsch men inte heller trött. Banan och arrangemanget hittills hade varit fenomenal. Publik hade kommit ut längs hela banan och gata upp och gata ner kantades av engagerad hemmapublik. Banan var bred och gatorna avstängda och löpningen gick bra, vad kunde gå fel?

Någonstans runt 17 km
Någonstans runt 17 km

När jag passerar kilometer 24 glider jag upp jämsides med Toru. Jag tittar över höger axel. ”Bra jobbat Toru”. Han ser mig och ser trött men glad ut. ”Åhh du kom igen! Vad bra”. Nu kör vi på som tåget och passerar 25 km på 1:40:01, EXAKT 4:00/km i snitt. Jag glider upp framför Toru och drar oss i vinden. Det börjar ta emot en aning nu men där är så mycket tid som marginal och nu när vi var två kändes vi oövervinnerliga. Vid 26 km säger jag till Toru att vi låter klungan 15m bakom komma ikapp så vi får lite draghjälp. Han nickar och vi glider in i klungan och fortsätter tuffa på i bra fart. När vi passerar 27 km minns jag att jag tänker ”Jag har det. Idag är min dag”. 500m senare börjar det gro en smärta i högersidan. Sen går det snabbt utför.

I teorin är det lätt...
I teorin är det lätt…

Lars peppar så mycket han bara kan. 28,5 km avverkade och nu börjar jag få svårt att få ner luft i lungorna. Jag säger att jag måste få bukt på mitt håll för att kunna springa bra. Han peppar vidare och säger ordern ”Kom igen nu Simon! Bara 13 km kvar, detta fixar du!”. Dessa orden satte sig hårt i bakhuvudet. Bara 13 km kvar. Jag fick en boost och tog kilometer 29 på 4:01. Sen var det roliga slut.

När det började bli tungt
När det började bli tungt

Jag svär högt. Det hugger hårt innanför höger revben när jag tar det beslutet som jag vet krossar drömmen och ger mig en dålig smak i munnen. Jag stannar efter 31,5 km och går samtidigt som jag håller händerna över huvudet och fokuserar på att ta djupa lugna andetag. Löpare passerar på vänster sida om mig och flera i publiken ger mig peppande hejarop. Tusen tankar hinner gå genom i huvudet i vad som kändes som flera minuters promenad. När huggen kändes kontrollerade slog jag ett öga över vänster axel, såg klungan på väg, accelererar och ansluter. Inte fan ska jag åka hem från Hamburg med ett skitlopp i ryggen. Nu kör vi!

Skam den som ger sig. Bara att bita ihop
Skam den som ger sig. Bara att bita ihop

Sista milen hann jag fundera mycket. Jag kunde kontrollera hållet någorlunda i runt 4:30/km men så fort jag drog upp farten var det kört. Och ansträngningen att dra upp farten var inte så lätt den heller. Jag passerar kilometer efter kilometer i vad som känns som en långsam jogg medan löpare passerar mig och publiken skriker peppande ord som ”Super-Simon!”. Jag kände mig inte så jäkla ”Super”. Jag kände mig mest besviken. Jag räknade trots allt på tiderna och insåg vid 35 km att måltiden var rökt men att jag nog kunde fixa förra årets maratid på 2:57. Jag pressade på så bra det gick. Jag passerar kilometer 39 där vi hade joggat dagen innan och snacket hade gått ”Om jag passerar här imorgon och ligger precis på min måltid, då ska jag ge ALLT sista 3 km!”. Det var ett tufft ögonblick när fötterna sprang över markeringen i marken med insikten att det scenariot inte var med i leken.

Dagen innan vid kilometer 39
Dagen innan vid kilometer 39


42km avverkade, jag vänder upp längs gatan och ser målet 200m längre fram. Sluttampen på ett maraton är märkligt. Det händer mycket i kroppen, säkert någon reaktion på vad du utsatt den för de senaste 42 kilometerna. Jag känner en lättnad när jag springer på den röda mattan, applåderar publiken, lyfter händerna i luften och springer över mållinjen på mitt femte maraton på sluttiden 2:55:36 och plats 356 av 10.000. Jag går en bit bort och sätter mig på huk. En underlig känsla sköljer över mig, en blandning av besvikelse och lättnad. Att springa över mållinjen på ett maraton är alltid en fantastisk känsla. Du har på på egen hand avverkat 42.195m. Ta in den tanken för en sekund – 4,2 mil. Rätt sjukt när man tänker efter. Samtidigt kände jag mig besviken på slutresultatet och på sättet loppet utvecklats. Vid 25 kilometer kände jag mig så stark. Och bara sex kilometer senare går jag vid sidan av banan. Men det är väl detta som är tjusningen och förbannelsen med löpning och framförallt maraton. Vissa dagar sitter det, och andra inte. Idag satt det inte men trots allt i mål på en tid som jag för några år sedan inte hade trott varit möjlig. Jag begrundar loppet i några sekunder till och bestämmer mig för att vara nöjd med prestationen. Ett maraton är trots allt ett maraton.

Oavsett lopp är det en häftig känsla att springa över mållinjen
Oavsett lopp är det en häftig känsla att springa över mållinjen

Jag stannar kvar vid målet och får bevittna en fantastisk ”film-scen” när Andreas och Micke A med några sekunders mellanrum för första gången springer in under 3 timmar. Vilken glädje det är och så trötta de var. ”Den känslan”.

Årets bild? Andreas klarar sub 3 för första gången!
Årets bild? Andreas klarar sub 3 för första gången!
Härlig middag efteråt med gänget
Härlig middag efteråt med gänget

I skrivande stund har jag landat hemma och känner mig under omständigheterna rätt ”fräsch” i kroppen. I helgen blir det en lugn jogg och nästa vecka går jag sakta igång igen. Är det en sak jag är otroligt glad över med denna resan så är det att jag inte fått med mig några skador hem. Jag är mer laddad än någonsin att fortsätta min utveckling och siktet är inställt på Göteborgsvarvet om fem veckor, min debut på detta lopp. Jag har analyserat loppet tusen gånger vid det här laget. Hållet berodde förmodligen på att jag stoppade i mig för mycket under loppet. Jag drog i mig tre gel, en bananbit och drack vatten på varje kontroll. Jag skulle nog hoppat lite av detta men man lär sig något med varje mara. Just nu är jag i stadiet att jag aldrig mer vill springa ett maraton med siktet på en speciell måltid. Samtidigt vet jag om att jag med rätt träning och rätt dag kan springa bekvämt i 3:59/km. Länge. Efter Hamburg och med den sista milen som den nu blev känner jag mig ”snuvad” på känslan att vara riktigt, riktigt tömd och att jag gett allt. Men anmälan till nästa maraton sparar vi till en annan dag. Nu blir det Netflix och en god whisky, eller som vi löpare kallar det – ”återhämtning”.

Femte maran - check!
Femte maran – check!

/Han med spring i benen

 

PS. trots många bra resultat måste Toru varit bäst – 2:51 låga och pers med 10 min!

 

8 thoughts on “Hamburg Marathon, vi hade i alla fall tur med vädret

  1. Jag får helt klart blandade känslor när jag läser det. Tävlingsmänniska som jag är förstår jag precis den besvikelse du känner. Men samtidigt går det inte att vara missnöjd att man sprungit en mara i ett tempo många drömmer att kunna springa milen på. En dag tar vi oss under 2:50.

    1. Du har helt rätt Erik, man måste gå ur bubblan och kolla på det. Bara att ta tag i träningen för en dag ska prasselbyxorna på och ballongen med 2:50 ska sväva högt!

  2. Grymt Simon! Ditt pannben inspirerar! Nu kör vi varvet sub80 istället ?
    Häftigt av Toru att springa på ”1.51”
    Världsrekord? ?

  3. Kan relatera till alla känslor du beskriver, var själv nere i Hamburg och missade mitt under 4 timmars mål med 3 minuter. Dröjer dock innan jag är nere på dina tider, fantastiskt jobbat och grym inspiration! 🙂

    1. Tusen tack Sofia! Ja det är jobbigt når man bränner mål, speciellt med minuter på en mara. Men det är charmen med löpning, kommer alltid en ny chans :-).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *