Springtime 2016 – 35:27 på hemmamilen!

Jag håller händerna mot sidorna av bröstet och vrider torson från sida till sida. Jag släpper ner händerna och skakar dem slappt längs sidan.  Jag begrundar synen framför mig. Det är packat med folk bakom avspärrningarna höger och vänster om mig. Mer än 3000 löpare trängs bakom bandet vid starten 30m framför mig. Jag tar tre djupa andetag och tittar på klockan. 14:58. Jag går fram mot startlinjen, time to fly.

 
Det är en nära inpå episk syn när jag blickar fram mot André Levin som drar klungan i motvinden inpå andra kilometern längs strandpromenaden. Vinden i ansiktet, havet vid min sida, flaggor som fladdrar och ljudet av fotsteg. Total fokus. Jag slår en blick över axeln och bakom mig följer ett pärlband av ett tjugotal löpare med förhoppningar om sluttider mellan 34:30 och 35:59. Den förväntade vinnaren Lars Johansson hade lämnat oss andra direkt efter startskottet och mellan oss och honom var en liten klunga på tre personer som brutit ifrån, David Hartman och Andreas Järgren från klubben samt en kille till. Rakt framför mig i vår klunga har jag Andreas Berner, Kenth Fransson, Mikael Stagling, en Falkenbergslöpare och André Levin. Första kilometern visar 3:28 i motvind. Det känns som att vi joggar snabbt. Hur fan hamnade jag här?

Pärlbandet med André Levin i spetsen. Fotot taget av Marrin Erson

Efter en vecka med en bra känsla på två pass, i lördags med 10.000m test samt måndags med 4 km milströskel, hade jag bestämt mig att inte upprepa missen från förra året. Förra året valde jag att inte gå med klungan vid starten som gick någon sekund för snabbt per kilometer. Det resulterade i att jag efter 800m hamnade själv mellan ”lite-för-snabbt-klungan” och ”lite-för-långsamt-klungan”. Jag fick springa själv fram till kilometer åtta då. I år bestämde jag mig för att hänga med ”35-klungan” så långt det bara gick och sedan slå av på farten när det blev för tufft. Målet var att hänga med fram till 5,5 km och FM Franzens backe på Tågaborg. Där skulle det bli ett vägval beroende på hur benen kände sig. 10.000m testet lördagen före loppet var en fantastisk övning och ett pass jag rekommenderar alla att testa. Vi sprang den exakta banan för Springtime uppdelat i 8 intervaller. 2000+2000+1500+1500+1000+1000+500+500 med en minuts vila mellan varje. Du tar sedan den totala tiden och räknar bort vilan (7 minuter), sen har du en hygglig indikation vad du gör på tävling. Min erfarenhet säger att du kan lägga på runt 15-30 sekunder på din tid på testet så får du en korrekt tid för tävlingen. Ett pass som alla måste testa! Jag sprang testet på 35:14 och sedan på måndagen sprang jag banan med en 4 km tröskel i mitten i 3:32/km vilket också kändes bra och indikerade en förväntad sluttid mellan 35:15-35:45. Jag kände mig redo att hänga med de snabba på race day!

Familjen Alnervik krossade 10.000m testet på lördagen innan. Erik sprang om mig vid kilometer 6… Med Agnes i vagnen

De som hävdar att Skåne är platt har inte sprungit Springtime. Med sina runt 140 höjdmeter vilket inkluderar tre tuffa backar längs banan (Pålsjöbacken mellan 2-3 km, FM Franzens gata vid 5,5 km samt långvinkelsbacken vid 7,6 km) är det en utmanande stadsmil. Men oj vilken häftig bana och vilken feeling med hemmapublik! Jag har dessutom en extra boost i dessa sammanhang med att man som arrangör av Helsingborg Marathon oftast känner många av funktionärerna, löparna och publiken som kommer ut och stöttar. Hejaropen och peppen längs med banan är STOR! Mattias Larsson som jag jagade ryggen på sista 4 km beskrev det bra ”Wow! Vilket stöd du hade längs hela banan. Bra krigat!”. Dock hjälpte det mig inte att hinna ikapp Mattias… Den här gången.

Toppen av klättringen i Pålsjö strunt 3,4km. Patrick, Berner, jag och Miro. Bra foto och pepp av Fredrik!

När vi kommer upp mot slutet av den 40 meters höjdstigning som sker inne i Pålsjö skog glider Mikael Stagling och Kenth iväg några meter framför. Jag håller mig till planen och ligger i ryggen på Berner. Klickar in tredje kilometern på 3:48 uppför ”berget” men kroppen känns fullt fokuserad. Den har gått in i ett annat läge nu, ”the zone”. Farten trappas sakta upp när vi kommer över puckeln på backen och stora mängder med applåderande och jublande Helsingborgare väntar. Fredrik med familj skriker och hejar, Runners Club löpare tar bilder och vänner skriker peppande ord. Jag känner mig stark! Men jag märker att något stör Berner. Några hundra meter senare glider jag upp bredvid honom och han säger att baksidan han haft problem med gör ont. Jag nickar och vi kör på.

Berner drar upp farten något när vi passerar fem kilometer på 17:48. Jag räknar snabbt och med tanke på banans karaktär och en bra backe nerför efter åtta kilometer känner jag att mitt huvudmål finns inom räckhåll. Inför loppet hade jag satt upp följande mål för mig själv. 1. Under 36 – då är jag nöjd!. 2. Under 35:32 (min bästa tid på Springtime) – då är jag RIKTIGT nöjd! 3. Under 35 – Då är det en episk dag. Det sista målet strök jag dock under uppvärmningen när jag kände vindstyrkan. Jag skulle inte slita idag, jag skulle ha detta som en bra genomkörare för Göteborgsvarvet en vecka senare. Jag kände efter fem kilometer att jag hade bra vittring på att göra min bästa tid någonsin på Springtime. I samma ögonblick vänder sig Berner mot mig och meddelar att han slår av på farten, baksidan stör. Jag nickar och blickar framåt. Tråkigt för Berner men jag visste att hans huvudmål också var Varvet så han tog rätt beslut. Jag kände mig fortsatt stark, vilken feeling!

Många rundor med Leo har det blivit på sistonde som uppladdning, passar oss bägge bra! Mängden i veckorna efter Hamburg har landat på 3 mil, 6 mil, 9 mil, 7 mil.

Inför loppet (och egentligen hela våren) har jag jobbat mycket med den mentala biten. Under alla år jag har tävlat har jag haft två saker som jag vet hindrat mig från att verkligen, VERKLIGEN, prestera på tävling. Dessa två saker är inget ovanligt, jag upplever att det är många som har denna ”spärr”. Det första handlar om att våga sätta höga mål. Tuffa, men nåbara. Detta förbättrade jag under förra året och har fortsatt jobba med i år. Att våga satsa och våga tro på sig själv och sin kapacitet. Inför Springtime hade jag hållit jämna steg med Kenth på två träningar, varför skulle jag då inte klara det på tävling? Jag bestämde mig för att flytta min mentala bild av mig själv och min kapacitet. Under en längre period har jag sett mig som ”en bit bakom de snabba”. Dvs. Kenth, Berner, Stagling etc. i klubben. Jag bestämde mig för att flytta fram mig själv i den klungan och se mig själv som en av dem. Jag ÄR en av de snabba. Detta gjorde att jag vågade gå ut i den klungan. Rätt beslut skulle det visa sig i mål. Den andra delen handlar om hur man upplever trötthet på tävling. Kenth är ett djur på tävling. Han är oftast inte längst fram på träning, men när nummerlappen kommer på så sker det något. Jag frågade Kenth i veckan ”när blir du trött” på en 10-km lopp? Han svarade ”runt 7-8 km”. Skumt tänkte jag, det är samma som mig. Ändå kan han hålla högre fart på tävling kontra träning. Men då slog det mig. Vi definierar ”trött” på olika sätt. Jag definierar ”trött” när jag får dåliga tankar i huvudet och energin börjar sina. Däremot brukar jag fortfarande kunna hålla uppe farten, det är mest i huvudet jag inbillar mig att jag är slut. Kenth definierar trött som när farten faktiskt börjar sjunka, dvs. när du kört på så hårt att du börjar tappa fart. Han kan ta ut sig mer helt enkelt. Jag insåg där att jag måste lära mig våga hålla högre fart från start och inte ”spara mig” till sista kilometern för att där springa in fem sekunder där. Men hur gör man för att hantera dåliga tankar och trötthet rent mentalt under ett lopp? Det jag gör numera är att jag styckar upp banan i små, små intervaller. Bara det att där inte finns någon vila…

En härlig bild från december 2015. Kenth bränner av en mil på 36:25, jag käkar tårta och tittar på.

Jag tar korta snabba steg upp ur tunneln och vänder ner mot den långa flacka raksträckan förbi kilometer sju. För första gången på länge känner jag mig trött på ett milslopp men trots detta vid riktigt gott mod. Även om jag känner att låren stundtals har svårt att få upp farten så känner jag att ”jag har det, jag fixar det”. Vilken kick! Jag susar fram och förbereder mig mentalt på den sista korta men ack så branta backe, långvinkelsbacken, som leder upp mot kärnan. Jag vet att Linn kommer stå på toppen och heja skiten ur en, så jag rundar hörnet i snabb fart och ökar stegfrekvensen. Nu kör vi!

Slitigt parti uppför sista backen på banan. Men nåt man toppen så är man ”hemma”! Tack Pernilla för bild!

Benen börjar precis få upp farten igen när jag springer fokuserat upp mot kärnan. Jag känner att jag knappar in på Miro och Mattias längre fram och spänner ögonen i ryggen och jobbar aktivt med stark armpendling för att få energi. Jag vevar igång publiken i Slottshagen och får till min belåtenhet ett vrål tillbaka som överröstar livebandet och skickar en signal framåt – jag är er i hälarna. Grannen Ylva skriker för fulla muggar när jag kommer ur parken och nu väntar ett fantastiskt parti på banan. 30 höjdmeter nerför Bergaliden och sedan 1600 m ”upplopp” mitt i city. Sista rycket och jag känner mig trött men stark!

Anders Nilsson fångade löpningen vid kärnan precis innan kilometer åtta
Anders Nilsson fångade löpningen vid kärnan precis innan kilometer åtta

Jag ser Kenth längre fram springa i sidled och blicka bakåt. Jag gör en bedömning att jag inte kommer hinna ifatt men kul att se att han börjar bli nervös och tittar bakåt. Jag får upp farten rejält nerför backen där jag vet om att det bästa hejaklacken väntar. Min mamma, min fru och mina barn. Jag flackar med blicken och ser min mamma, men var är kidsen?? Jag hade utlovat Elliot en high-five som han hade taggat för hela veckan. Och i sista sekund ser jag honom, i sin gröna flis och lilla gula ryggsäck står han uppspelt och väntar. Jag tar två steg in mot sidan, larmar upp handen och träffar mitt i prick på hans näve och vi skrattar båda två, score!

Min familj står alltid nedanför lilla bergaliden och hejar, precis när man behöver en sista boost! Tack Lisa för evig support och en fantastisk bild!

När jag passerar kilometer nio ser jag målet snett vänster om mig. Nu är det 400 meter rakt fram, 100 meter neråt vänster och 400 meter tillbaka längs gågatan mitt i stan. Sen kan man pusta ut. Jag slår ett öga på klockan och inser att om jag gör 3:28 på sista kilometern så klarar jag mitt stora mål och gör min bästa tid på Springtime (under 35:32). Bara att bita ihop och köra..

Sista rycket inför upploppet. Bild tagen av Martin Erson
Sista rycket på upploppet, 250m kvar. Bild tagen av Martin Erson

När vi vänder ner mot Kullagatan är jag direkt i rygg på Mattias, Miro och Göteborgaren (Solvikingarna). Nu är det stumt i låren men vi håller hög fart. Mattias är ruskigt stark på korta distanser och jag vet om att blir det en spurtduell förlorar jag. Jag kör en sista kraftansträngning för att öka farten och gå om tidigt men precis då börjar både Mattias och göteborgaren en långspurt om placeringar. Jag passerar Miro och får ett ”bra jobbat” och sen kommer en av de bästa upploppen jag vet. Kullagatan. Hemmaplan, en bra tid på gång, engagerad publik längs båda sidorna om en och målet i sikte sista 150 meter. Den känslan.

35:27 i mål och en trettonde plats. Filade min bästa tid på Springtime med 5 sekunder och är med två raka 35 min lopp tillbaka i ”2014-formen”. Genomköraren inför varvet känns så klart riktigt bra men det återfinns trots allt en viss nervositet inför den dubbla distansen i hög fart. Men nu känner jag mig redo mentalt och börjar se fram emot loppet. Där fanns många fina bedrifter under årets Springtime men de två man får lyfta fram extra är så klart Eriks och Agnes debut med löpvagn på fina 37:35. Erik hade högre satta mål men för att vara första loppet i tuff vind längs en kuperad stadsmil får detta helt klart ses som mer än godkänt. Lars Anderssons barnvagnsrekord på 36:12 ryker nog inom kort! Den andra bedriften är så klart Anna Bjurmans 36:49. Vinnare av HBGM 2015, vinnare av Springtime 2016 och med vinnartiden står hon på tröskeln mot nästa steg i sin löparkarriär. Under 37 på en kuperad stadsmil är det inte många på damsidan som klarar. Riktigt bra!

Dagen efter stack jag ut på en lugn 60 min runda och mötte hela familjen Alnervik.
Dagen efter stack jag ut på en lugn 60 min runda och mötte hela familjen Alnervik.

I retrospekt är det kul att titta på utvecklingen i vår. Ystad 35:14, Hamburg 2:55 och nu fyra veckor efter 35:27 på Springtime. Under 35 finns i kroppen just nu och efter Göteborgsvarvet blir det att ställa om och sikta in sig på alla härliga sommarlopp. Idag blir det vila, imorgon ett fartpass och onsdag morgonjogg. Torsdag och fredag blir roliga dagar för då kommer jag och Andreas jobba med New Balance i deras monter på Göteborgsvarvets expo och visa upp vad Helsingborg Marathon har att erbjuda. Dessutom ska Jens Andersson från Löplabbet också vaara med, ett riktigt gött gäng! Har ni vägarna förbi så stanna till och snacka… Löpning kanske?

Vi ses på andra sidan varvet!

/Han som springer milen på 35

One thought on “Springtime 2016 – 35:27 på hemmamilen!

  1. Alltså, du lyckas få med så mycket känsla i dina texter så jag mer än en gång sitter med gåshud och tårfyllda ögon. Tack för fantastisk läsning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *