Göteborgsvarvet – 1:21:44, får jag vila nu?

Pernilla och Mikael skriker för fullt, Micke Lindgren ökar avståndet fram och mina lår är helt döda. 20km passeras på 1:17:11 och jag vet att det är kört. Jag grinar till och släpper drömmen. Klick, ett kodak moment och ögonblicket förevigas. Bara några kilometer tidigare hade jag känt mig så stark, vad fan hände?

Sekunden då luftslottet sprängdes. foto: Bästa hejaklacken

Fick sällskap av eliten på fredagens morgonjogg

Lördag 08:00 vaknar jag upp i svärfars lägenhet. Jag reser mig sakta upp och känner hur träningsvärken genomsyrar låren och höftböjarmuskeln värker. Jag går fram till fönstret och tittar ner på Götaplatsen och den nya 30 miljonersattraktionen, en fontän med färgglatt vattenspel i mitten av avenyn. Men mina tankar är inte på vattenspelet, det är på den blåa linjen strax bredvid. Fyra timmar till start.

Follow the blue line

Jag går en rask promenad och försöker mjuka upp låten och gå bort träningsvärken. Jag sätter mig på Evas Paley och äter en stor frukostbuffé själv och går igenom bilderna från dagarna som gått. Två gånger tolv timmars stående expojobb tillsammans med New Balance på Göteborgsvarvets mässa har varit sjukt kul. Men också väldigt slitsamt, framförallt för benen. Efter frukost går jag en bit till och sedan tillbaka till lägenheten. Känslan i benen börjar nu bli oroväckande. Men jag skakar av mig detta, idag skulle inget stoppa mig från att klara kvalgränsen till New York Marathon på 1:20:59. Denna kvalgränsen som nu hängt med mig i två säsonger. Denna kvalgränsen som jag av en slump i efterhand insåg att jag bränt med 8 sekunder på Köpenhamn Marathon 2014. New York Marathon som lopp och upplevelse i all ära, men nu har kvalgränsen blivit min besatthet. Allt tydde på att den skulle ryka idag och kroppen var redo.

Träffade Team New Balance Lovisa Lindh, starstruck!

Jag står med händernatryckta mot sidorna och vaggar i sidled samtidigt som jag tittar på funktionärerna som tillsammans bildar en männsklig avspärrning mot startgrupp 1. Löpare trängs bakom den och speakern annonserar tre minuter till start. Jag är färdig med ritualen och går sakta in i startledet. Träffar Anton Hultberg i trängseln, morsar och frågar om han ska med på ”1:20-tåget”. Nja svarar han, har varit skadad. Ok, häng med om du ångrar dig svarar jag. 40 meter längre fram syns eliten. Några i klubben hade presterat bra och startade med några av världens snabbaste i denna grupp. Andreas Berner, Kenth Fransson, Mikael Stagling och Andreas Järgren tävlade dessutom i SM-klassen. PANG! Dags att flyga.

På väg nerför efter säldammsbacken i Slottsskogen

De första kilometerna går helt enligt plan, jämnt och bra tempo och tåget består av mig, Erik, Lucas och Martin. Säldammsbacken upp känns lätt och strax efter kilometer tre sticker farsan upp näven i luften och hejar just in time. Vi klickar in första fem på 3:49, 3:51, 3:45, 3:53, 3:47 och tempot har hittats. Erik och jag håller ihop bra vilket känns som en trygghet. Vi känner varandra väl både på och utanför banan och har samma mål i sikte. Älvsborgsbron upp går i en jämn bra fart, kroppen är stark idag. Vi passerar Instavännen Tony Hatefnejad som olyckligt verkar ha brutit men ger hejarop på väg förbi. 4,02 på kilometern över bron och nu väntar en lång skön kilometer ner. 

Efter 7,5km hojtar Erik till, inte hans dag. Han saktar in, vi tar farväl och jag tuffar på i jämn bra fart längs Hisingen. 3:26 nerför bron följt av 3:51 och 3:50 och farten känns bra. Låren och kroppen är dock seg och känslan är att jag springer något snabbare än vad kilometertiderna visar. Men jag vet att det bara är kroppen som meddelar att den inte är 100% idag. Men förhoppningsvis ska det räcka med 90% tänker jag. Jag passerar milen på 38:03 och har nu börjat känna mig något trött. Samtidigt vet jag att jag klarar mycket mer. Solen gassar bra och den mentala delen av loppet har börjat. Partiet där din hjärna säger åt kroppen att du är trött men du vet om att det bara är skitsnack. Jag fokuserade istället på nästa delmål, bron tillbaka mot stan och avenyn.

På väg mot götaplatsen! foto: @kristianiels

Jag låter gravitationen göra jobbet och passerar två löpare på väg nerför bron efter kilometer 14. Nu känns det rent ut sagt jävligt bra. Jag är stark! Jag passerar 15km på 57:14, räknar snabbt och inser att jag ligger prick på. Nu gäller det bara att hålla hela vägen! Jag vänder upp mot avenyn och här kommer första egentliga motgången. Den långa klättringen upp mot Götaplatsen. Låren börjar sakta strejka lite när jag försöker öka farten. Försöker inte tänka på det utan tittar istället på folkhavet omkring mig. WOW vilket stöd! Det är hyggligt glest med löpare här nu och jag fokuserar på min teknik och blickar upp mot Poseidon. Två lite för långsamma kilometer registreras men jag ligger fortfarande OK till. Höger om mig på väg ner från Götaplatsen ser jag klubbkompisarna. Vilken kärlek. Trots att de är inne på sista 3,5km på ett viktigt lopp tar ALLA sig kraft och tid till att sträcka upp handen, knyta näven och skrika hejarop. Jag gör detsamma tillbaka och känner nyvunnen energi. Jag rundar Götaplatsen och får en sträcka flackt nerför. Men jag hittar inget flow. Ingen fartökningar och ingen kraft. Börjar känna mig orolig över tiden. Klickar kilometern på 3:55 och med fyra kilometer kvar ligger jag nu några sekunder efter i jakten mot måltiden. Rundar hörnan och börjar springa bort mot Handels. Passerar 18km och har tappat ytterligare 6 sekunder. Nu måste jag öka. Svänger upp mot linnéplatsen och här tackar låren för sig. Adios, Au revoir och hej då. Jag skriker högt. ”Helvete!”.

Syrran peppade så gott hon kunde och jag försöker tacka med en tafatt gest

Min familj gjorde vad de kunde. Hejarop, pepp och knäppa kort. Men det hjälpte inte mina lår vid 19km-passeringen. Micke Lindgren och Tobias Jansson i klubben försökte de med när de studsade förbi mig. ”Kom igen! Häng på!”. Nope, nada respons från kroppen. Hoppet levde fram till 20km. Jag vet att jag med fräscha ben kan göra sista 1,1km på runt fyra minuter. Men med två blyklumpar och 3:48 på mig? Inte en chans.

Jag blir passerad även av Toru och Martin Holm inne på slutspurten. De känns fräscha. Det är inte jag. Jag är trött och besviken. Men kanske mest av allt är jag revanschsugen. För jag har det. Trots sista kilometerna så vet jag om att jag har det i mig. Mer än någonsin. Jag springer i mål på min debut på Göteborgsvarvet på 1:21:44. Jag bommade kvalgränsen med 45 sekunder men persade med 2,5min. Ett steg i rätt riktning i alla fall!

Efter målgång pratar jag med alla vännerna jag träffar i målet. Stöter även på en del som följer bloggen och instagramkontot och vi snackar lite. Väldigt roligt att få träffa lite Instavänner på riktigt!  Tittar på klockan och inser att jag börjar få bråttom. Förutom att hämta upp grejer på expon innan de stänger har jag ytterligare en tid att passa. Syrran längs med banan!

Syrran med fyra km kvar!

Klockan är nu 20:00. Jag, pappa och Sandra sitter i bilen på väg tillbaka till Helsingborg. Stegmätaren på klockan visar 51km. Jag slänger i mig första matbitarna, i form av McDonaldskäk, sedan frukost och vi pratar om loppet. Syrran är skitglad. Pers med 7 minuter och jag kunde inte hålla mig efter att ha sett henna på Götaplatsen. Jag sprang med henne utanför banan sista fyra kilometerna och peppade. Sen tillbaka igen. Totalt elva kilometer med lite omvägar. Tänkte att ”vafan man måste ju ändå jogga ner”. Får jag vila nu?


Jag iaktar min medalj hemma på soffan. Klockan närmar sig 23:30. Det har varit långa dagar i Göteborg. Jag analyserar loppet och upplevelsen. Precis som scenen i Gladiator när kejsaren står och tvekar på om han ska ge tummen upp eller ner åt gladiatorns öde funderar jag. Jag bestämmer mig för tumme upp. Med förutsättningarna jag hade på startlinjen gjorde jag loppet så bra jag bara kunde. Där fanns inget mer att hämta, inte ens 45 sekunder. Jag la mig på kudden med ett leende på läpparna och John Blund mötte mig med öppna armar. Bra jobbat.


Idag, onsdag, var första löprundan efter varvet. Jag har jag vilat tre dagar efter varvet och gav mig själv en extra dag att rensa skallen och få upp suget. Och snacka om att jag vill köra igång med fartträningen igen. Vad jag tar med mig från Göteborg är framförallt den mentala biten. Jag vågade ligga på, jag vågade känna mig stark och framförallt var jag fokuserad. Ska man nå sina mål måste man vilja det, verkligen vilja det. Detta känner jag nu, jag känner hungern. Och löpning för mig är som absolut mest fantastisk, bäst, snabbast och mest hänsynslös när jag känner hungern. Med sikte på en sommarhalvmara checkar jag ut för ikväll och passar på att tacka alla som följt med på resan mot Hamburg och Göteborg. Tyvärr får vi vänta lite till på det lyckliga slutet och drömmen om New York. Men se det från det ljusa sidan, spänningen fortsätter med detta eller hur?

/ Han med hunger
PS. Kärlek till Erik som lyckades fånga dessa fantastiska bilderna på Elliot från årets Kalvinknatet igår. Upploppsduell och knapp tvåa i sin åldersgrupp! Han beskrev loppet som ”Jag tyckte det var VÄLDIGT roligt men jag var mycket trött”. Tack til kusin Lillo som var grym hare under loppet!!

17 thoughts on “Göteborgsvarvet – 1:21:44, får jag vila nu?

    1. Tack Oscar! Det värmer. Vi är ett speciellt släkte vi löpare, roligt att man kan få utlopp på fler ställen än i spåret om vad man tänker!

  1. Riktigt skön läsning Simon! Lider med dej att det inte höll hela vägen in 🙁 men ha tålamod så fixar du det snart! Ha de bäst!

    Bästa hälsningar robban

  2. Bra skrivet! Du inspirerar verkligen och roligt att se dig på knatet. Det är en grym känsla att uppleva sina barns första lopp.

    1. Tack!! Ja visst är det? Liksom minikopior av sig själv men ändå med helt egna liv, tankar och viljor. Häftigt!

  3. Får alltid ny kraft och extra inspiration av att läsa dina inlägg och beskrivningar av loppen – grymt härligt! Och bra kämpat förresten… ??

  4. Du har sub 80 i dig, utan tvekan. Det kommer att lossna och min gissning är 76-77 en bra dag. Välkommen till Örebro och Åstadsloppet i höst, en hyggligt snabb bana med sub80 garanti.
    /Frippe

  5. Härlig läsning.
    Riktigt bra race efter den uppladdningen du hade. Varvet är ju en tuff bana så nästa race så kommer det.
    Ses vi i Linköping?
    /Jocke

  6. Grym läsning Simon. Snart kan du skriva en bok om din tid som löpare 🙂 (Vill köpa första boken då)
    Tänkte på ditt blåa linne du springer i, nåt som bara ni inom HBGM har eller kan vi löpare också beställa ett sådant ?

    1. Kul att höra Andreas!! Just detta blå linne finns faktiskt som RC-linne! Just denna med HBGM-logo är specialgjord ?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *