Linköping Halvmarathon – 1:19:29 och 10:e plats. Kvalgräns till NYCM, check!

Klättringen är lång. ”Du ska upp till trädlinjen, sen är du hemma” hade Andreas Cederström sagt på uppvärmningen. Publiken står nu tätt i city och jag påbörjar den långa flacka backen. Jag passerar kilometer 18 skylten, tittar på klockan och ökar. Jag har det, idag är jag stark!

Saab Arena, Linköping 11 juni kl. 12:57

Jag och Stefan springer bort mot starten. Toakön hade varit lång och de före oss… Låt oss säga att de inte kände sig lika stressade som vi gjorde. Inga människor är kvar på uppvärmningsområdet, alla återfinns nu vid den stora vägen. Jag och Stefan böjer oss under avspärrningsbanden och springer framifrån mot starten. ”Då har vi två minuter till start” hör vi speakern annonsera. Vi glider in under startbandet och pustar ut. SM-vinnaren på halvmaraton Abraham Adhanom ser lugn och lätt ut. Inga tveksamheter om vem som skulle vinna på herrsidan idag. Damsidan var mer osäker, inga elitlöpare på plats idag. Jag och Jocke Björking, som hade lite samma tankar om sluttid, gav varandra ett lycka till när nedräkningen började. Vi ses på andra sidan.

Andreas fångade oss på bild på väg mot starten

Helsingborg 13 mars kl. 13:48

”Hej Simon,

Vill du komma upp och springa Linköping Halvmarathon?”

Mailet var något oväntat. Men tävlingsledaren för Linköping Halvmarathon Andreas Weckfors visste nog inte vad detta mail skulle innebära för mig i Linköping lördagen den 11 juni. Det visste så klart inte jag heller då. Jag svarade och tackade för mailet och att jag skulle återkomma efter Hamburg Marathon när jag visste hur kroppen kände sig. Hamburg blev som det blev, vi hade i alla fall tur med vädret. Jag återkopplade och sa att vi får se efter varvet. Varvet blev som det blev, fick jag vila nu? Nej någonting hade fastnat i bakhuvudet redan vid vår första kontakt via mail. Jag hade hört mycket gott om halvmaran i Linköping, den låg bra till i tid och lagom avstånd att ta sig dit. Dagen efter Göteborgsvarvet tog jag beslutet, yes det blir en lätt runda på 21,1km i Linköping den 11 juni. 

Sista kilometern på Göteborgsvarvet, hur skulle det kännas i Linköping? Foto: Pernilla Engqvist

Linköping 11 juni, kilometer 5 kl. 13:19:24

Jag insåg ganska snabbt att kilometerskyltarna nog inte stod på metern rätt. 5km skylten passerades enligt klockan på 19:24 men känslan var närmre 19:00. Jag drog en större klunga av vad jag gissade var löpare med mål runt 1:20-1:23. Jag hade innan loppet tänkt att jag inte skulle slita idag, ta rygg och glida med så mycket det gick. Men någonting i kroppen gjorde att jag kastade den planen redan efter en kilometer. Idag känner jag mig stark. Mantrat jag först sett genom ett blogginlägg signerat Magnus Steen på IS Götas stafettblogg för medlemmar, två år tidigare. ”Idag är jag stark”. Något jag sedan Göteborgsvarvet burit med mig. Tro på dig själv, tro på din träning och tro på att du är stark. Jag slår en blick över axeln och ser att Jocke fortfarande är med. Skönt mentalt med någon man har koll på i närheten. Flåset känns bra när vi nu påbörjat den närmre 40 meter höjdstigning som sakta pågår mellan kilometer tre och sju. Banan för Linköping Halvmarathon börjar första tre kilometer längs industriområde på väg och cykelbana, vilket kan vara ganska tacksamt när man ska hitta tempo, men visade nu en väldigt varierande sida längs slingriga vägar i villakvarter och runt skogsområde. När vi vid sju kilometer når banans högsta punkt har vi precis avverkat en 145 graders sväng uppför en backe på en grusväg in i ett skogsområde. På toppen står engagerad publik och en vätskestation där jag tar en liten sipp och inser att jag lämnat klungan bakom mig. Är idag dagen det händer?

Hedens IP, Helsingborg 9 juni kl. 18:45:55

”Sista varvet kom igen nu Simon!”

Jag har full kontroll. Jag ökar något men bara för att det känns så jäkla gött. Tiden är sekundär, det är känslan jag söker och den är här. Jäklar vad den är här. Jag varvar tre löpare på den nylagda tartanen på 400m banan på Hedens IP och passerar strecket som indikerar att jag sprungit 4700m och har sista 300m kvar. Jag flyter genom tredje kurvan, skrattar åt Jens Andersson i fjärde när han tycker jag ska spurta. Glider över mållinjen på 5000m på pers 17:13,7. Jag tog inte ens i, inte rejält. Jag siktade på 1:24 per varv (3:30/km) och låg konstant mellan 1:22-2:24 i 11,5 varv. Det sista fick jag feeling på och sprang på 1:18. Detta var sista fartpasset inför Linköping på lördag och skulle bygga självförtroende och inte slita. Idag är jag stark.

Robban Lillhonga satt på ett tak, tog bilder och peppade. det tackar vi för!

Linköping 11 juni, kilometer 10 kl. 13:38:03

Jag passerar 10km på 38:03 och får en liten gnagande tanke i bakhuvudet. Jag känner mig pigg i benen och flåset känns OK så jag borde inte få den tanken men den kommer ändå. En sekund snabbare än passeringar på Göteborgsvarvet tre veckor tidigare där jag känt en liknande känsla, för att vid 15 km få slita rejält hela vägen in i mål. Jag vet att det fanns skillnader i detta loppet mot varvet. Både i bana och i mina förberedelser. Men tankarna dök ändå upp. Var det hybris att tro att jag kunde ladda om för en ny halvmara på tre veckor? Hade jag tränat för dåligt? Kanske är jag helt enkelt inte gjord för långdistans? Mitt i dessa begynnande dåliga tankar såg jag ledardamen framför mig. Hon sprang med yviga armrörelser och påminde lite om Anders Szalkai i löpstilen. Men hon såg stark ut. Jag sprang ikapp och la mig i rygg, i ungefär 200m. Sen ville benen öka. Jag passerar 11km och samtidigt en IK Akele-löpare som ser på mig och ler. ”Det ser ut att flyta på bra för dig”. Jag ler tillbaka och säger ”…än så länge”. Vi skrattar båda två sen lämnar jag honom när benen fortfarande inte var nöjda med farten. Och med denna ökning vet jag om att jag tar ett jobbigt beslut. Närmsta löpare framför är runt 200m längre fram. Ökningen innebär att jag kommer få springa själv ett bra tag. Antingen tills jag springer i mål, blir ifattsprungen eller springer ikapp någon. Men det gör inget. För de dåliga tankarna bad jag flyga och fara för idag är jag stark.

In action längs med banan!

Vi har sprungit på den kuperade cykelbanan genom skog och villakvarter i två kilometer när jag hinner ikapp dem. Vi passerar 14km och en viktig brytpunkt i loppet, 2/3 avklarat. De två IK Akele-löparna ser starka ut. De springer inte, de marscherar i en synkroniserad takt i jakt på sub 80, samma som jag. Jag slänger ur mig ”hoppas det är ok att jag glider här bakom ett litet tag”. Jag får inget svar men den ena tittar på mig. Jag frågar igen ”är det OK om jag ligger här ett tag?”. ”Jaja visst!”. Jag hade såklart inte behövt fråga men det är inte menat som en fråga där jag förväntar mig ett godkännande på att springa bakom dem, det är en symbolisk gåva som på löparspråk betyder ”jag kommer hänga med er ett tag och är tacksam att ni drar (håller tempo), jag lovar att byta av er om jag känner mig stark”. Här var jag aningen trött efter att ha ägnat senaste två kilometer åt att jaga ikapp herrarna. Men vid kilometer 15 höll jag mitt tysta löfte, nu var det jag som var spjutspetsen på vår trio och ledde oss på väg mot drömgränsen. 

Kroppen tackade en för toabesöket innan start. även om det var tight som satan. Här på bilden ca 7 min till start

Jag slänger med armarna likt Pheobe (från serien vänner) när jag låter tyngdkraften göra jobbet nerför cykelbanan mot vatten. När vi pinnar förbi kilometer 16 kommer ögonblicket jag väntat på i två års tid. Hela min kropp är 100% närvarande i ögonblicket och huvudet är med mig. Jag kommer fixa detta. Idag är dagen. Jag kommer att ta den där jävla kvalgränsen till New York Marathon. Fem kilometer kvar på en halvmara, en lång tuff backe väntar vid 18 kilometer och en tung erfarenhet av mjölksyra tre veckor tidigare. Jag vet att jag inte kan slappna av. Tvärtom, det är nu det gäller. Jag springer om IK Akele löparen som är kvar (den andra tappade vi två kilometer tidigare) när vi passerar kilometer 17. Vi drar växelvis och klockan visar tempo runt 3:38-3:40/km. Benen känns så sjukt fräscha. När vi springer på grusvägen längs vattnet hör vi speakern från målet och ser vägen som kommer leda oss längs varvet genom city sista kilometerna. Vi rundar ner och får en enorm kick av all publik på gatorna i Linköping. Känslan är grym. Vi rundar ett hörn i stan och passerar kilometer 18. Jag lyfter blicken. ”Du ska upp till trädlinjen, sen är du hemma” hade Andreas Cederström sagt på uppvärmningen. Tack Andreas, jag fixar det.

I Linköping city på väg mot mål. Magnus Andersson fångar ett härligt ögonblick på bild. High-five!

Den blåa bågen blir större och större. Publiken står tätare och tätare. På avstånd ser jag den stora klockan vid sidan av målet ticka: 1:19:11, 1:19:12, 1:19:13. Allting stannar för ett ögonblick. Inte hade jag trot att det var på upploppet under Linköping Halvmarathon 2016 som detta ögonblick skulle inträffa. Men nu är jag här. Jag brister upp i ett stort leende, ökar farten och vrålar ett högt ”JAAAAA!!!”. Speakern ropar upp mitt namn som tionde löpare i mål och med ett hopp och en näve i luften passerar jag mållinjen på 1:19:29. Exakt 2 min 15 sekunder snabbare än Göteborgsvarvet tre veckor tidigare. Anna som agerade dagens hejaklack skriker på mig och ger tummen upp. Jag stapplar bort och upprepar minst tio gånger hur jäkla glad jag är. Niall från IK Akele kommer fram, vi ger varandra en svettig löparkram och tackar varandra för grym sparring och draghjälp sista 7km. Mitt i detta lyckorus springer jag bort till bilen, tar ut telefonen och skickar iväg en bild på målgången och tiden till min största fanskara. Min fru, min syster och mina föräldrar. Min syster hade ringt mig när vi satt i bilen på vägen upp till Linköping. ”Vet du vad Simon, idag vaknade jag med en sån sjuk känsla i hela kroppen. Idag kommer du klara det, så är det!”. Profetian slog in, thank you Linköping and good night!


Hela upplevelsen och dagen i Linköping var fantastisk. Resan upp och ner med Stefan, Anna och Annika, pers efter pers av löparvänner med eftersnack i målfållan, high-five med Petra Månström innan start (som sprang hela loppet med sonen i vagnen – WOW!) och så klart guldmålet. Pers, klarad kvalgränsen till New York Marathon och sub 80. Galet. Där finns mycket, mycket mer att skriva men jag ska inte tråka ut er med för mycket detaljer. En summering är att Linköping Halvmarathon är ett fantastiskt härligt lopp med en fin varierande bana och engagerad publik. Jag har definitivt ambitionen att springa även 2017 och hoppas att många av er hänger med! Ett stort tack går ut till tävlingsledare Andreas Weckfors som bestämde sig för att skicka det där mailet i mars i år. Du gjorde mitt löparår!

Hela gänget i mål!

Och hungern då? Om jag är mätt nu när jag klarat mitt stora mål? Nope, snarare tvärtom så är jag mer hungrig än någonsin. För jag vet att där finns så mycket mer. Imorgon är det omstart med en lugn vecka men sen drar fartträningen igång igen. Målet? Sub 35 och pers på milen!

Ha en fantastisk löparvecka!

/ Han som ska springa maran i New York 2017

8 thoughts on “Linköping Halvmarathon – 1:19:29 och 10:e plats. Kvalgräns till NYCM, check!

  1. Det är bara att ställa sig upp och applådera 🙂 Imponerande….. Ett STORT GRATTIS till dig 🙂 Nya löparkungen, hehe.

  2. Stort grattis, starkt jobbat! Hoppas du får behålla formen, så ryker milperset all världens väg snart.

  3. Grymt, vilket lopp du gjorde.
    Tack för draghjälpen jag fick dom km jag orkade gå med och tack för ett trevligt häng både före och efter loppet.
    Hoppas vi ses på nåt mer lopp i framtiden

    /Jocke

    1. Tack själv Jocke! Och wow vilken utveckling du har gjort. Mot bättre tider! Vi ses på startlinjen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *