Livet i 3:30/km och att vägga hårt

Jag stannar klockan och sätter mig på huk, flåsandes som ett djur. 42:48, pers! Det är den 2/9 2011 och dagen innan mitt bröllop. Nu var jag nära min potential, snart skulle jag inte kunna springa snabbare på milen. Trodde jag. Mindre än fyra år senare passerar jag mållinjen på SM-milen i Malmö på 34:59. Men resan har inte varit någon dans på rosor. Jag har sprungit in i väggen på tävling många gånger på vägen. Idag var det dags igen!

Dagen efter mitt pers på milen 2011. Foto: Anna Roström


”Vad gör du på milen?”. Någon som känner igen frågan? Milen. Den enklaste måttstocken oss löpare mellan och kanske den mest populära distansen bland oss motionärer. Jag brukar vara rätt hård och tycka att man är aldrig bättre eller sämre än sin senaste mil. Kanske reviderar det påståendet efter dagens 38:21 och väggning efter fyra kilometer…

Tuff dag på jobbet, Fredrik Engholm somvar funktionär och plåtade gjorde det dock lite bättre!

Idag skulle Lisa iväg och plåta bröllop på eftermiddagen och fram sent på kvällen. Jag hade planerat in ett fartpass på förmiddagen och såg att Klövern milen i Båstad startar 10:00. Alltså blev det race idag. Målsättningen? Som alltid, 3:30/km. Det var en bra plan tänkte jag. På uppvärmningen kändes det bra. 45 sekunder i 3:00/km följt av lite jogg följt av 30 sekunder i 3:00/km. Kändes bra, 3:30/km kör vi på! Jag gick ut och körde hårt. I någon kilometer. Sen var det ridå ner när låren likt Göteborgsvarvet tackade för sig!

Häftig morgonjogg med Erik igår, in i dimman

2016 har varit mitt första år som löpare som präglats av en bra kontinuitet både i träning och tävlingsresultat. Över åren har det alltid funnits en säsongsvariation i skador efter maratontävling på våren och avhållsamhet till löpning efter att arrangera Helsingborg Marathon i september. Ovanpå det en insamling till Musikhjälpen varje jul som nästan slitit sönder både familjeliv, träning och hälsa. Alltså känner jag mig väldigt glad över hur löparåret 2016 hittills utvecklat sig. Sen är det lätt att få hybris. Som idag när adrenalinet från Linköping förra helgen fortfarande sitter i. Tillsammans med tröttheten i låren. Så att väggen kom redan efter 4km på dagens millopp är kanske inte så konstigt.

The reward, målbilden när man väggar

Att gå in i väggen på tävling är tufft. Det är skillnad från när man ”bara” blir trött på kilometer sju på milen. Eller när energin börjar sina efter trettio kilometer på maran. När du möter väggen, då är det god natt. En inre kamp utspelas med två alternativ. Ska jag bryta, eller ska jag jogga gråtandes i mål? Typ. Idag uppstod samma tanke. Efter 3:30, 3:32, 3:34 och en kilometer med sänkt tempo på 3:40 kände jag att energin i låren var helt slut och styrfarten sakta gick upp mot min marafart på 4:00/km. När jag närmar mig varvning vid fem kilometer säger det mesta i kroppen ”stanna”. Ett varv till känns olidligt, till och med i sänkt fart. När man väl gått in i väggen finns där ingen väg ut. Du kommer inte tillbaka, du kan bara härda ut och ta dig i mål i knapp styrfart. Pulsen steg trots att farten gick ner mot 4:10/km och jag inser här att kroppen inte är återhämtad från förra helgens halvmara än. Killen som jag dragit i motvinden mellan kilometer 2-3 studsar förbi mig vid 4 km (springer in som tvåa i seniorklassen på runt 36:06.) jag har vid kilometer 6 slutat fundera på tid. Nu ska jag bara ta en mental seger och ta mig i mål. Inte särskilt inspirerande när både läget med löpningen och banan på loppet var skäl nog att stanna, trycka ner skorna i närmsta papperskorg och hiva klockan i havet. Så dagens resa till Båstad går inte till historien som en av mina bästa löparuppöevelser. Ett plus var de engagerade funktionärerna som betyder otroligt mycket, inte minst för en väggad löpare. För ”ett snabbt och lättsprunget lopp i hjärtat av Båstad” såg jag inte röken av idag, tyvärr. Inte heller var den kontrollmätt. Nästa år springer jag hellre en väggad mil runt kvarteret i två varv, avslutar med stånk och flås i trädgården och öppnar en kall. Då får jag ungefär samma vyer, publikstöd och snabba bana som i Båstad. Men med en kall öl som belöning.

Tog mig i alla fall i mål…

Men nog med gnäll, tillbaka till det här med väggen. Frågan är vad man gör när man är inne i den? Lätt, man genomlider skiten, tar med sig att man kom ut och sprang en runda och sen tittar man inte tillbaka. Upp på hästen direkt igen, om än med några lugnare pass. Personligen tycker jag inte att den värsta delen med att vägga under ett lopp är just upplevelsen under tiden, det är det efterföljande mentala spelet. Man börjar fundera vad som gick fel, har man tränat fel, för mycket eller för lite? Hur kunde man gjort något annorlunda osv. osv. Mitt bästa råd – gör en kort analys sen lämnar du upplevelsen bakom dig. Run, eat, sleep, repeat!

Jag hade tänkt vila imorgon men kör istället ett lugnt återhämtningspass  och sen laddar jag om mot 1500m den 9/7. För jag vet om att jag har ett pers på milen i mig detta året! Men nu blir det att slicka såren med den där kalla och se på herrar som springer. Efter en boll? Märkligt. För i slutändan kan jag titta tillbaka på den där dagen den 2/9 2011 och trots allt känna att 38:21 efter att ha sprungit in i väggen, det är faktiskt helt ok.

/Han som väggade

6 thoughts on “Livet i 3:30/km och att vägga hårt

  1. Varje gång och i varje text Simon, ja då får du mig att le på ett härligt sätt. Du skriver jävligt bra helt enkelt!

  2. ”Kul” läsning 😉 Är vi så slitna sen förra helgen? Lååångt distanspass i klorofyllen tidigt imorgon… Bara jag orkar… Simon, nya tag 😉

  3. Håller med om det mentala efterspelet är värst, skönt då att höra en uppmaning från andra (nu dig) att det bara är att släppa det och springa vidare. Hej då marathonbesvikelse!

    1. Helt rätt! Speciellt efter maraton tycker jag det har varit som absolut tyngst när man inte fått den upplevelse och sluttid som man hoppats på. All träning man lagt ner känns direkt efter bortkastad. Sen sätter man igång igen och inser att all träning har byggt en fantastisk grund som det handlar om att konservera och fortsätta utveckla. Charmen med löpning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *