Pålsjöterrängen 2016 – Han med EN sko

*Fwoop*. ”NEEEEEJ!”. Skriket ekade i Pålsjö skog utan svar. Jag visste vad som hade hänt. Jag stannar och vänder mig om i den obanade terrängen mitt bland snåren. Och visst satt den kvar i lerpölen 10 meter bakom mig, min högerdoja. Jag tittar fram igen och ser Kenths rygg försvinna samtidigt som jag står och rycker och flåsar på stället och bedömer situationen. Vad gör jag? Några sekunder stod jag helt stilla där i skogen. Sen suckade jag högt, tittade på skon och tänkte ”sorry, jag har en tid att passa. Tjenis!”. Jag vände mig framåt, hoppade över en stock och så bar det iväg mot sista 4 km på den tuffa terrängmilen.
Pålsjöterrängen har sedan 2013 varit ett favoritlopp i kalendern. En månad innan Helsingborg Marathon och precis runt hörnet från där jag bor. Första året jag sprang (2013 – 43:52) fick jag mig en schock. Herregud, loppet går ju rakt ut i skogen, inga stigar att prata om här. Och varenda jäkla äckliga backe har de också lyckas hitta. Typiskt orienterare. Men WOW vad kul det var. Jag hade mjölksyra redan på första av de två varven men det var det värt. En riktig höjdarbana! Jag sprang igen 2014 (42:21) och ”njöt” lika mycket då. Årets upplaga var en självklarhet. Efter torsdagens kross av 10.000m testet kändes formen riktigt bra, sub 40 kändes som en rimlig målsättning på loppet. En tuff mil där jag brukar lägga på 4-5 minuter mot vad man gör på en flack mil. Men det var internationella öldagen igår och jag kände mig stark i mitt strategiupplägg. Sub 40 får det bli!

Testade ny race outfit!

Vi såg precis Kenth springa i mål som vinnaren på 5 km (19:10) när vi kom dit. Jag och Kalle joggade hemifrån mig bort till starten och skrapade ihop 6 km som uppvärmning. Låren var tunga. Minutintervallerna med Lars i måndags och 10.000m testet i förrgår satt kvar i låren. Men jag hade mina turshorts på mig så jag skakade av mig detta. Kenth skulle även springa 10km klassen, trots att han precis sprungit 5km. Något han gjort även förra året. Han är ett djur… Nu måste jag väl kunna spöa honom på 10km? 30 min till start.

Pålsjöterrängen 2014 på upploppet

Vi var snabbt sex löpare som drog iväg från resten av klungan. Farten var gränsfall absurt hög första 400m men samtidigt måste man passa på när det är flackt och hyggligt underlag. Banan drog sedan rakt in i skogen över stock och sten, genom snår och över lera. Banan var uppbyggd med avspärrningsband på dessa partier och fungerade riktigt bra. Jag la mig i rygg på Kenth på en sjätteplats och hittade ett bra flow. Kenth gillar att dra och jag var osäker på hur låren skulle kännas efter första varvet så upplägget funkade bra. Kenth peppade, hojtade till när träd eller stenar var på väg och vi kändes som ett synkat tåg på väg att plocka in meter efter meter på de två löpare ca 80m längre fram som börjat tappa fart. Sista kilometern på 5km-varvet är utan tvekan det tuffaste partiet på banan. Inte nog med att den stundtals är obanad, här går den dessutom upp och ner för en rad ruskigt branta korta backar på stigar med max 1 m i bredd. Här släppte jag Kenth några meter framför mig när jag fick lite mjölksyrakänning. Sista 300m upp mot varvning/mål är banans vackraste. En smal grusstig med Sundet och Danmark till höger om dig som sedan vänder in i en 90 graders sväng genom Helsingborgs vackraste trädallé. Du springer i denna 150m långa trädtunnel innan du når ut på Pålsjö Slotts enorma gräsmatta och varvning. Jag fick en grym energi här och hittade en bra trummande rytm och kroppen kändes stark. Nu plockade jag in meter! 

Bild från trädallén Pålsjöterrängen 2014

Vid 5,5 km gick jag om löparen framför. Jag valde mitt tillfälle på en längre grusstig och gjorde det hårt och snabbt. Jag ville stänga alla möjligheter eller förhoppningar från hans sida att ta rygg och få upp farten. Han gav upp direkt. Nu var jag nära Kenth igen och det kändes som att hans 5 km innan började visa sig i att tempot droppade lite. 800 m senare var jag exakt 5 sekunder bakom. Men då hände något jag aldrig varit med om tidigare. Jag gick från att vara ”Han med skor” till ”Han med EN sko”.

Hittade skon på hemjoggen…

Efter att jag lämnat skon åt sitt öde (ironiskt eftersom detta skulle bli dessa skornas sista pass innan pension) funderade jag vad jag skulle göra. Jag övervägde att ta av den andra skon också, steget kändes väldigt obalanserat och jag märkte att jag landade konstigt även med vänster fot. Men underlaget var så pass tufft att jag inte ville riskera att inte ha något stöd under foten att ta emot med om det skulle dyka upp något hårt, typ en stor sten, stock eller liknande. Jaha det var bara att gilla läget när jag pinnade på i en racersko och en strumpa genom skogssnåren.

Jaana fångade mig på bild på väg upp från snåren..

Kenth och löparen framför försvann ganska snabbt efter att jag tappat skon. Jag fick hålla igen när terrängen blev för tuff och värst var när jag kom ut på det hårdpackade gruset. Underlaget var hårt och stenen stack till stundtals under foten. Men någon löpare bakom såg jag inte röken av, femteplatsen skulle jag behålla! 

På väg mot mål!

Den sista kilometern gick inte särskilt snabbt, backarna upp var ok men nerför var det en kamp att undvika snedsteg. Jag hade inte tittat på klockan sedan kilometer sex men när jag kom fram till trapporna (tog riktmärke och mellantid här under första varvet för att ha koll till andra varvet) slog jag ett öga på klockan igen. Men vad i… Har jag fortfarande chans på sub 40? Klockan visade 36:42. Detta kunde jag fixa! Jag ökade farten när det blev flackt men fick fortsatt hålla igen nerför. När jag närmade mig trädallén visar klockan 38:40. Klarar jag detta på 80 sekunder? Ökar farten. Jag rundar svängen in i allén och nu går det undan. Jag skiter just här i skaderisker, tävlingsinstinkten har tagit över. Halvvägs genom allén, ca 150 meter kvar till mål. 39:30 visar klockan. Suckar högt och förbereder mig på sprint. Direkt efter trädallén är det en skarp 90 grader sväng höger följt av en rundning i en halvmåne tillbaka till vänster och mål. Underlaget är gräs och det blir ett trixande att komma in under 40. Tar svängen perfekt ur tunneln och är nu uppe i en fullständig sprint. Rundar så snävt jag kan men måste hoppa vänster för att inte springa in i avspärrningsbanden och hör speakern i samma ögonblick som jag passerar mållinjen. ”Precis sub 40 på Simon Wikstrand!”. Tittar på min egen klocka – 39:59. Score!!


Fick till sist ihop 22km när jag joggat hem OCH jag hittade min sko på vägen tillbaka! Nöjd med loppet även om det blev lite surt att inte kunna trycka på rejält sista delen. Men har nu anmält mig till milen i Halmstad under Prinsens Minne (som Kenth så peppande kallade för ”Barnloppet” i startfållan idag). Ska bli kul att se vad kroppen klarar på tian… I veckan blir det mest distans men med ett nyckelpass onsdag lunch inför 10km. 4 x 1500 alt. 3 x 2000 för att ge pannbenet en sista push för att fixa uthålligheten under loppet. Nu kör vi!

Håkan både plåtade och peppade ”Mr. One-shoe”

/ Han med EN sko.

PS. En not – såg den officiella tiden reggat 40:05, ett påslag på sex sekunder från min klocka och speakern. Skippar att kolla upp detta för vem bryr sig egentligen om några sekunder hit eller dit….

8 thoughts on “Pålsjöterrängen 2016 – Han med EN sko

  1. Ahhh…Mysteriet med den ensamma skon i lerpölen är löst. Nu kan jag sluta ligga sömnlös om natten.
    Imponerande att springa så långt och snabbt med en sko. Lycka till i Halmstad.

    1. Dagens goda gärning gjord med andra ord, nu kan jag också sova gott inatt! Tack jag hoppas det går snabbt med båda skorna i Halmstad 🙂

  2. Bra kämpat Simon, men inte håller din mer blygsamma svåger på att tjafsa så. Han tar av sig båda skorna innan loppet så är han av med det besväret. Andreas, en mogen man som fixar drömgränser utan dojjor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *