Prinsens Minne 2016 – löparångest i Hawaiishorts

Träningsresultaten de senaste två veckorna har helt klart pekat på att formen på milen närmar sig sub 35. Ändå känns det inte som att varken kroppen eller huvudet har varit med. Jag har inte känt den ”hunger” som jag gör när jag presterat mina bästa resultat. Jag har inte känt mig sugen på att prestera högt och jag har inte haft några handfasta mål. Inget mer än att vara i ”bra form”. Jag bestämde mig därför att Prinsens Minne 10k skulle bli ett test. Gå ut och ha kul men som alltid i god form, öppna i 3:30/km och se vad som händer. Och visst gjorde jag det, idag tillsammans med Erik.

3 x 2000m med hela familjen Alnervik i onsdags. Tempo runt 3:25/km
3 x 2000m med hela familjen Alnervik i onsdags. Tempo runt 3:25/km

Vi springer jämsides och gnuggar stundtals armbågarna mot varandra när vi passerar första kilometern på 3:27. Två småbarnsfarsor på vift md höga ambitioner. Ångesten har precis lagt sig. Nu är förbi point of no return. Vi blev snabbt en klunga på sju löpare. Fem löpare bakom oss tackade för draghjälpen och tempot hittades snabbt. Banan går första kilometern från startområdet genom vacker skog på snabba grusstigar. Vi kommer ut på blöt asfalt och passerar andra kilometern något långsammare efter lite knixiga svängar på 3:35. Erik tittar på klockan och drar upp farten. Efter 2,5k hojtar jag till Erik att jag slår av något på takten, får en tumme upp som svar och direkt passerar två löpare mig som hört signalen. Vi blir ett pärlband med Erik som stark ledare följt av fyra löpare. Jag lägger mig sist i tåget och 3k passeras på 10:32, 2 sekunder över tänkt fart men med sned motvind. Känslan här var bra, vi skulle ha medvind hem sista 4,5. Kanske smäller det idag?

Erik och jag i starten ivrigt påhejad och plåtad av Catrine i Runners Club
Erik och jag i starten ivrigt påhejad och plåtad av Catrine i Runners Club

Backen upp vid kilometer 4 kändes i låren. Jag börjar släppa klungan. Men tre sekunder senare ångrar jag mig. Jag tittade bakåt och såg… Ingen. Släppte jag nu skulle det bli ensamlöpning in. Fan heller tänkte jag och sprang upp i rygg igen. Erik låg nu runt 20 meter före vår klunga. Han såg stark ut. Jag kom upp i rygg på klungan igen. Men då vände vi vänster, uppför en ny kort backe. Neeej. Fick släppa direkt. Snabbt blev det en lucka fram. 5 meter, 10 meter, 25 meter. När det äntligen gick nerför hade de andra fått upp farten medan jag kämpade för att få upp stegfrekvensen. Jag passerade 5 kilometer på 17:46 och jag kände mig fortfarande hoppfull för en sluttid under 36. Vi svängde vänster ner längs havet och här fick vi en skön sned medvind. Kilometer sex blev ensamlöpning men höll ihop det med 3:37. Även nästa flöt bra med 3:37. Sen började låren bli tunga. Väldigt tunga. Publiken hejade i duggregn och snålblåst, vilken energi och stämning det var längs med banan. Det var inte fullsmockat med folk men de klungor som gett sig ut var otroligt engagerade. Tack Halmstad! Det hjälpte dock inte mina tunga lår som nu fick flashbacks till Göteborgsvarvet men jäklar vad bra pepp gör mycket för psyket. Kilometer åtta längs vackra stigar med havet till höger om en har aldrig varit härligare. Kilometer åtta och nio var trots detta inget jag kommer återberätta för barnbarnen. Låren var nära slut. Från att ha haft viss kontakt med Eriks gäng (åtminstone synlig kontakt) så sprang jag nu på egen hand i skogen. Funktionärer och publik hejade fram mig och gav uppmuntrande ord i mitt 3:50/km-träsk. Några ropade till och med mitt namn. Tror jag iaf. Eller så var det en trött dagdröm om att jag ledde New York Marathon.

Träningen ör inte alltid glamorös. Men någonstans finns drömmen om det perfekta loppet i horisonten.
Träningen ör inte alltid glamorös. Men någonstans finns drömmen om det perfekta loppet i horisonten.

Jag ser skylten ”500m kvar” och har under de senaste hundratals meter sakta börjat få upp farten igen. Den tunga känslan i låren har börjat släppa och jag börjar känna igen mitt steg igen. Och äntligen ser jag klacken, vilken fröjd! En stor blandning av löpare från Runners Club, HLK-92 och IS Göta hejar fram mig och peppar. Andreas Berner ger som vanligt rätt ord inför slutspurten och jag kommer upp på framfoten och påbörjar fartökningen. Rundar gräsytan och springer över mållinjen på 36:15. Sätter mig bredvid Erik och vi ger varandra en High-five. Bra krigat.

Min granne och adept Phil gjorde en stabil insats på halvamaran. Men innan dess hejade han in mig och plåtade vid målet. Här med 300m kvar!
Min granne och adept Phil gjorde en stabil insats på halvamaran. Men innan dess hejade han in mig och plåtade vid målet. Här med 300m kvar!

36:15 och 15:e plats. Klart man ska vara nöjd. Samtidigt är det så svårt att känna en tillfredsställelse med racet när jag inte hittar flyt och vet om att kapaciteten är så mycket högre än detta. Jag har pratat med Lars Andersson (som bl.a gjort maran på 2:27) om resultat på träning kontra tävling en del. Överlag gör jag bra resultat på träning och mycket pekar på tider ner under 35 min på milen. Sen när tävlingsdagen kommer håller det inte ihop. Det svåra här är att jag tycker inte att det handlar om ”svagt psyke” under loppet, det känns som att det sitter i kroppen. Idag var det låren som inte pallade (vilket det oftast är tycker jag). Jag hade inte kunnat springa mycket snabbare idag, vad är det då som gör att man lyckas kontra bommar målet på tävling? En intressant fråga tycker jag. Dagsform är den sak, yttre omständigheter såsom väder och bana är en annan. Sen kommer den punkt som jag funderat på – livssituation (i brist på bättre ord). Dvs. Hur dina vardagar och situation ser ut för tillfället. De sista månaderna innan Helsingborg Marathon varje år känner jag en ökad stress, ångest och tryck i kroppen. Tankar kring kvalité, praktiska tidsscheman, ekonomi och annat fyller mitt huvud. Så är det att jobba med evenemang, man kommer inte ifrån detta. Men hur mycket påverkar detta fysisk prestation? Förra hösten fick jag erfara hur utbrändhet kunde påverka en fysiskt. Vid kilometer 6 idag kände jag den tryckande känsla i bröstet som jag ofta springer ifrån på träningar när det närmar sig HBGM. Idag kom den istället efter några löpta kilometer i hög fart. Påverkade detta loppet? Jag vet inte, men frågan är intressant.

Behåller shortsen i tävlingsstället ett tag till
Behåller shortsen i tävlingsstället ett tag till

För att summera Prinsens Minne som arrangemang så tycker jag det är riktigt bra. En bra och vacker bana, energisk och engagerad publik och funktionärer samt bra kringservice. Jag kommer att komma tillbaka och springa Prinsens Minne i många år framöver om schemat och formen tillåter! För att summera den egna insatsen är det godkänt. Inte mer och inte mindre. Jag kan titta i backspegeln och känna att det är rätt häftigt att ge sig själv recensionen ”godkänt” på 36:15 på milen. Några år sedan hade jag inte sprungit milen under 40. Men med träningen jag lagt ner och resultaten därifrån hade jag önskat en bättre känsla i kroppen. Samtidigt vet jag att det är många faktorer som påverkar här. Därför har jag bestämt mig för att skippa löparångesten men behålla Hawaiishortsen, åtminstone ett litet tag till.

/Han med Hawaiishorts

 

PS. Splittar om någon tycker det är intressant:

3:27, 3:35, 3:30, 3:37, 3:37 = 17:46 första 5k

3:40, 3:39, 3:50, 3:49, 3:30 = 18:29 andra 5k

One thought on “Prinsens Minne 2016 – löparångest i Hawaiishorts

  1. Fin tid Simon!
    Visst är det en intressant frågeställning om prestation på träning vs tävling?! ☺️
    Som du vet brottas jag själv med den …
    Har t. o.m. funderat på att sluta tävla. Finns ingen poäng att träna hårt och inte/aldrig få ut det på tävling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *