Helsingborgs terränglopp 2016 – back on track!

Ett..två … tre… NU! Jag rundar stolpen och kör fartökningen på insidan. ”Kolla den jäkeln!” Hör jag någon i publiken utbrista. Långspurten är ett faktum och med 200 m kvar till mål slår jag ett öga över axeln. Luckan var nu 25 meter. Det var ta mig fan på tiden att formen började visa sig!

På söndagkvällen scrollar jag igenom min instagramfeed från förra året samma tid. Jag inser att jag skalat nästan två minuter på loppet från året innan. Kombinationen vila och varierad fartträning med terräng och bana börjar sakta ge utdelning. Det är inte så att jag inte känt mig motiverad på sistone, snarare tvärtom. Men livspusslet och kontinuerlig sömn (eller snarare brist på den) har gjort det svårt att komma upp i min vanliga veckomängd. Men skillnaden mot förut är att jag bestämt mig för att det är ok. Jag är trots allt inte proffs, jag är motionär. Det är ok att inte köra morgonjoggen när Leo varit vaken på natten. Det är ok att byta ut 6 x 1000 m mot fartlek i skogen när man känner sig sliten. Och det är definitiv ok att tänka långsiktigt med träningen istället för att hetsa. Låt oss bestämma det!

Förra årets lopp, 30:58 och helt slut

Hela startfältet jublar när speakern välkomnar Sarah Lahti till start på terrängloppet. En världsstjärna längst fram bland hundra motionärer en grådassig oktoberdag i Jordbodalen. Inga applåder hörs dock när speakern även ger hennes kille ett varmt välkomnande. Inte så konstigt eftersom många inte hade en aning om vem snubben var. När Jesper van der Wielen lite mer än 24 minuter senare hade krossat Oscar Käcks banrekord på 8 k banan med nästan 40 sekunder stod alla med hakan i golvet. Sa jag att han sprungit milen på 28 minuter?

Jesper på väg mot mål. Foto: Fredrik Stenström

Jag passerar 2k markeringen precis ovanför den branta backen och känslan är helt jäkla fantastisk. Jag har flutit iväg från min klunga på lätta ben och hållit mig till planen – kör mitt eget race, lugnt uppför, snabbt utför och progressiv ökning av fart på de flacka partierna. Det är grymt häftig och vacker men brutalt oförlåtande varvslinga på 4 k som utgör Helsingborgs terränglopp.Den sista backen upp är brant i två etapper och straffar dig hårt om du går på för tufft på första varvet. Jag höll lugnet. Det bästa med löpning på hemmaplan är känslan av att vara en rockstjärna hela vägen. Klubbkompisar och bekanta skriker ens namn längs hela banan och vilken kick det är! Delade ut en high-five i ren hybris till Håkan efter 2,2. På andra varvet efter 6,2 blev det ingen, då var det fokus på ryggen framför!

2,2k kvar!

Första varvet passerades på 14:32, väl under måltiden (29:59) om jag kunde hålla uppe farten. Benen flyter. Inte riktigt lika lätt som på första varvet men visst flyter dem. Den där lilla orostanken i bakhuvudet som jag hade när jag lätt sprang i 3:30-3:40/km på de flacka partierna på första varvet hade försvunnit. Jag visste att jag skulle fixa detta, även om flåset långsamt blev sämre. Och någonstans där ovanför den äckliga backen vid 6,2 km händer det. Jaktlusten kommer tillbaka. Ryggen framför fyller mitt medvetande och någonstans vet jag att när den sista nedförsbacken kommer, då går jag förbi.

Upploppet! Foto: Fredrik Stenström

Med ett något huggande håll sista biten följer jag plan och klockar in andra varvet på 14:31 och total tid 29:03, pers med 54 sekunder på loppet! Jag landar in ungefär en minut efter gänget som ligger runt 35 på milen och känner att utgångspunkten för att vara tillbaka i en toppform i vår har aldrig varit bättre. 2017 ska bli mitt år!

En reflektion kring vad jag gjort annorlunda från dess att formen varit nere i den djupa dalen efter Helsingborg Marathon:

1. Fokuserat på sömn och när den inte har fungerat har jag inte pressat kroppen

2. Bytt ut tuffa flacka intervaller mot löpning i terräng. Mindre fokus på tider och mer på känsla

3. De kvalitetspass jag kört har jag aldrig pressat mig själv 100%, detta sparar jag till vinter och tidig vår når det är dags att ta ”klivet”

4. Försökt få in något träningspass här och var i grupp med löpare som är bättre än mig själv. Resultaten här är enastående

5. Har försökt tävla mycket men sänkt ambitionsnivån. För att jag tycker det är kul att tävla, för att jag tycker det bygger vana men också för att få bra pass

Ett av passen i grupp i torsdags

Nästa utmaning blir Kullamannen dödens zon 22k. Jag tar det som ett fantastiskt långpass med inslag av fart och vem vet, kanske blir det en avslutande halvmara i november också innan det är dags att gå in i hallen. Nu kör vi!

/Han som ökar i lagom takt

PS. Hur det gick för Sarah? Banrekord med över tre minuter (25:59) och tvåa i mål efter Jesper. Vilket par!

Sarah in action! Foto: Fredrik Stenström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *