Min fru – del 1

Andra dagen i gymnasiet, 15 år gammal går jag uppför trappan på Nicolaiskolan i Helsingborg. Mellan två våningsplan ser jag henne. Min fru. Fotografen, mamman, egenföretagaren, beskyddaren, kärleken livsräddaren. Tänk om jag vetat då vad jag visste nu. Att rakt framför mig på väg nerför trappan med blicken fäst i min var det inte bara en pop-tjej i svart hår, manchesterbyxor och vita Converse som var på väg rakt mot mig. Det var hela min framtid.

Ord överflödiga!

Min fru – fotografen

Lisa visste tidigt vad hon ville jobba med. Men hon fattade också en grej som skulle ta mig ytterligare tio år att komma i underfund med. Nämligen att du faktiskt kan ta en passion och göra den till ditt levebröd. Lisa var den enda anledningen att jag spenderade mycket tid på källarplanet under gymnasiet. Det var där mörkerrummet var och Lisa hade bestämt sig, hon skulle bli fotograf. Jag tvivlade aldrig en sekund. Otaliga människor, många äldre och med ”erfarenhet” pratade om en tuff bransch med hård konkurrens. ”Lilla du, att vara fotograf kräver mer än vad du tror. Lita på mig jag kan det här.”. Lisa nickade och log. Men jag visste vad hon egentligen tänkte. ”Skit ner dig”. Det är min fru det, en tuff brud i lyxförpackning.

Kameran är ofta med, men sällan med fotografen själv i centrum

Lisa har en förmåga som från hennes person spiller över i hennes sätt att ta bilder. Hon ser människor. Att fånga en personlighet på bild är en konst, något som hon behärskar. Jag har haft förmånen att få se så otroligt många människoöden i Lisas bilder. Något jag känner mig oerhört privilegierad att få ta del av. Det skapar en kreativ vibration i vardagen, öppnar upp för ett öppet sinne mot andra och påminner en om att varje människa är unik. Varje människa har sin egen historia och att det är så mycket i världen och vardagen som ännu är oupptäckt. Jag ser varje nytt möte som en möjlighet att lära mig mer om livet. Detta har jag en person att tacka för. Min fru, fotografen.

Fem fullkomligt spontana och fantastiska minnen med Lisa fotografen jag tänker på när jag skriver denna texten

  1. När hon hade klämt tummen (rejält!) i bildörren på en Polisbil i Göteborg. Hon fullföljde uppdraget och tog bilderna hon skulle till GP, stark som en jäkla björn. Tumnageln ser fortfarande rätt freaky ut.
  2. Första upplagan av Helsingborg Marathon när vi båda grät lite vid starten för att drömmen slagit in och hon förevigade dagen med så otroligt många fantastiska bilder.
  3. När hon kom ut från hemmakontoret och sa att hon blivit anlitade av den irländska delegationen för att ta alla deras bilder på årets bidrag under Eurovision. What?
  4. När hon plåtat kändisbröllop i Mölle. När jag tittar på gruppbilden med gästerna ser jag minst 7 NHL proffs varav 3 stycken fullkomliga legender. Lisa hade ingen aning om vilka dessa var vid namn. Men hon förstod att de åkte skridskor…
  5. Den gången hon tog bilden nedan, min absoluta favoritbild på mig och grabbarna. Precis utanför gatan vid vårt hus. Magi.

 

En helt vanlig dag men en väldigt magisk bild

Min fru – egenföretagaren

När jag var yngre hade jag min livsplan utstakad och en bild framför mig ganska klar. Jobba på ett stort multinationellt företag, spela spelet med corporate bullshit, jobba hårt, jobba fokuserat och klättra snabbt. Men inte på bekostnad av min karaktär. Det gick sådär. Jag var halvvägs framme mot målet när jag inom period av ett år blev jag uppsagd, fick barn och fattade grejen med löpning. Sen gick det ta mig fan fort in i året jag kallar för ”ett svart hål” när jag tog steget och vågade satsa på min dröm. Men det gick snabbt, jäkligt snabbt. Från att inte ha haft en idé över att bli egenföretagare så dök en idé upp den 18 oktober 2012 och exakt 18 dagar senare hade vi startat ett bolag med en vision om att det skulle bli vår heltidssysselsättning.  Och vad var det som gjorde att jag vågade ta det där steget? Min fru, egenföretagaren.

Lisa startade sitt eget företag när hon var 19 år. Smaka på den. Färdigutbildad fotograf vid 20 års ålder och slängde sig ut i en helt ny värld och bransch med många äldre (inte inte alltid ödmjuka eller särskilt trevliga) kollegor och konkurrenter i branschen. Men jäklar vad hon gjorde det bra. Att som ung och ny i en bransch åka ensam till Paris förorter för reportagebilder, åka med ett rockband med grabbar genom Europa eller för att plåta 50 cent på festival är fan ta mig inte lätt. Min fru är en inspirationskälla för mig i att våga göra saker man drömmer om, ibland utanför sin bekvämlighetszon. Jäklar vilken respekt jag har för min fru egenföretagaren. Och nu med en fortsatt blomstrande business, byggt på egna ben och hjärta.

Fem fullkomligt spontana och fantastiska minnen med Lisa egenföretagaren jag tänker på när jag skriver denna texten

  1. Den sommaren när vi satt och jobbade varannan sommarkväll med ett glas rosé i uterummet. Vi flexade och semestrade så mycket vi bara kunde under dagarna och satt och jobbade tillsammans på kvällarna, men gjorde något riktigt bra av det.
  2. Första året hon omsatte över 500.000:- på ett verksamhetsår. Ett galet stort kliv från där hon hade börjat.
  3. Året hon stod stark och vågade höja priserna och tacka nej till jobb hon inte ville göra. Slutresultatet var en ökad omsättning och mer fritid.
  4. De otaliga 12-timmars bröllop hon plåtat på sommarns bästa dagar, för att kunna dra in pengar så att vi skulle ha mer tid till varandra i veckorna och göra tillvaron lite lättare.
  5. När hon vågade ta steget från anställning och vikariat på tidning till att lita på sin egen förmåga och hoppa in i sin egen verksamhet. Och veta om att hon skulle fixa det.

 

Min fru – kollegan

Jag får, oftare än vad jag hade trott för ett halvår sedan, frågan hur det är att jobba med min fru. Jag brukar börja med att säga att vi jobbar faktiskt inte tillsammans, bara på samma kontor. Men jag hoppas att vi ska kunna jobba tillsammans lite oftare längre fram. Alla relationer är olika, alla människor unika individer. Av olika anledningar och vägval har jag och Lisa hittat en harmoni och känsla i vår vardag. Vi har under så många år nu bollat idéer för varandras business, pratat och hjälpt varandra med varandras varumärken och snackar en hel del jobb även hemma. Däremot har vi en viktig riktlinje kring att prata jobb när vi är hemma. Frågor av karaktären ”hur har din dag varit” etc. pratar vi om på daglig basis med några minuters utläggning om vad som händer på jobbet. Men någon gång i månaden avsätter vi en kväll där vi faktiskt sitter och pratar lite mer ingående om våra jobb. Vi bollar idéer, pratar om utmaningar och möjligheter och vart allt är på väg. Det skapar, för oss, en bra balans mellan jobb och vardag. Att vi sedan fungerar bra i gemensamma jobbsammanhang är för att vi kan varandra utan och innantill. Två egenföretagare som växt fram sida vid sida med varandras hjälp och stöttning. Vi har pratat länge om att vi skulle gjort några jobb ihop, jag skriver och Lisa tar bilder. Äntligen har vi hittat forumet och nu ska vi göra 2-4 reportage tillsammans under året, jag ser verkligen fram emot detta!


Att jag och Lisa nu arbetar på samma kontor innebär också att vi lättare får tillfälle att käka lunch eller fika tillsammans vilket gör att det också blir lättare att ex. sitta och jobba någon kväll hemma utan att känna att man ”tappar tid” tillsammans. Små stunder i vardagen kommer man långt på, speciellt när man är småbarnsförälder. Jag hoppas att vi kommer vara ”kollegor” i många år framöver.

 

Min fru – mamman

Den 2 juli 2012 förändrades mitt liv för alltid. Något som Lisa gått och burit på i nio månader kom äntligen till världen och Elliot tog en plats i våra liv. Jag kommer aldrig glömma första gången jag såg honom. Första gången jag höll honom. Och vilken jäkla rockstjärna min fru var. Iskall och hög på lustgas innan Elliot kommit ut håller hon upp ett peace-tecken och säger ”glöm inte att plåta”. Det är min fru det.


I skrivande stund sitter två små människor i soffan och återhämtar sig med Netflix efter en stunds disco till Martin och Martinus. Elliot och Leo Wikstrand. Två små kopior av två människor som valt att leva sitt liv tillsammans. Helt galet. Jag tittar på dem och tänker vilket jobb vi gör, varje dag. Samtidigt vet jag om att många utmaningar väntar längre fram. Men jag känner mig också trygg i vetskapen om att min fru – mamman, kommer vara en del av deras och vårt liv. Att hjälpa och vägleda dem genom livet, när de har det svårt och när de har det fantastiskt. Första gången de cyklar utan stödhjul, första gången ska sova över hos en kompis, första gången de tar med en pojk- eller flickvän hem och första gången de får sitt hjärta krossat. När de tar studenten eller när de vinner en utmärkelse. När de bryter armen på skidresan eller när de ringer från krogen och behöver skjuts hem. Lisa och jag kommer att vara där och vi kommer göra vårt bästa. Tanken av att göra det själv hade gjort mig livrädd. Men vetskapen av att vi är två i ett team som vi byggt under så många års tid. Min fru, mamman. Hon gör mig trygg i vårt familjeliv framåt.

Fem fullkomligt spontana och fantastiska minnen med Lisa – mamman jag tänker på när jag skriver denna texten

  1. Den gången hon städade köket i vår gamla lägenhet. Med ett amningsskydd som fastnat på bakdelen av hennes jeans.
  2. Hennes ansiktsuttryck när Elliot kom till världen. Går inte att beskriva bättre än att hon äntligen träffade någon som hon längtat efter hela sitt liv.
  3. Bilden när hon sitter och skojar med en helt nerblodad Elliot på akuten efter att han slagit i näsan. Lugnet och tryggheten personifierad.
  4. Varje dag när hon kliver in genom dörren efter jobbet och ger sitt leendet när hon ser barnen. Alla eventuella jobbigheter släpps vid tröskeln för nu är hon hemma.
  5.  Samtalen hon har med Elliot på en daglig basis. Om livet, döden och allt däremellan. Hon är klok.

 

Min fru – kärleken

Kärlek. Mitt livs kärlek. Vem visste att den skulle komma och smälla mig rakt på käften andra dagen i gymnasiet? Vi har hunnit uppleva mycket tillsammans de senaste 15 åren och livet har precis börjat, makalöst när man tänker på det. Om en vecka fyller jag 31 år vilket innebär att jag och Lisa har känt varandra mer än halva våra liv. Vi har växt parallellt, isär och ihop under så många år att vi har känner varandra utan och innan till. Jag har svårt att i ord beskriva känslorna och relationen som vi har till varandra. Men det som jag kan säga är att vi är ett team. Vi jobbar alltid framåt, vi tar varandra inte för givet och vi pratar med varandra. Om allt. Vi spelar aldrig spel och vi respekterar varandra. Men mest av allt älskar vi varandra. Jäklar vad vi älskar varandra.

Det finns ingen jag har så roligt med som Lisa. Fotot tagen på vårt bröllop av fantastiska Anna Roström / Smallpigart

Fem fullkomligt spontana och fantastiska minnen med Lisa – kärleken jag tänker på när jag skriver denna texten

  1. Första gången vi sa ”Jag älskar dig” längst fram på Kristofer Åström konserten på The Tivoli 2002(?)
  2. Vårt bröllop när jag något salongsberusad bet hårt i Lisas finger när vi skulle dela tårtan (cupcake) och äta en bit från varandras hand
  3. Vår bröllopsresa till Grekland när vi drack lunchölen på stranden, var helt offline och bara njöt av att göra ingenting.
  4. Den gången jag kom hem från familjesemester från USA och vi mötte varandra på avstånd på väg från busshållplatsen. Hon hade svart hår i två flätor och en grön Hulkentröja. Kärleken personifierad.
  5. När vi stack ut hela familjen på Leos första tur i springvagnen. Jag och Leo sprang medan Lisa och Elliot satt på cykeln bredvid under 2015 års sista sensommardagar.

 

Och tänk om jag vetat. Att min framtid fanns i den där tjejen som jag träffade andra dagen på gymnasiet mellan de där våningsplanen. Rätt fantastiskt eller hur? Min ankare, trygghet och inspiration. Min fru fotografen, egenföretagaren, kollegan, mamman och kärleken. Hon är spektakulär, nu och för alltid.

Min fru, förevigad av Anna Roström / Smallpigart

/ Han som älskar sin fru

PS. förlåt för en lågupplöst utvald bild, hoppas alla världens fotografer kan förlåta mig!

9 thoughts on “Min fru – del 1

  1. Så underbart att läsa! Alltid när du nämner Lisa i dina texter är det med en sådan värme. Tror ni kan skatta er lyckliga båda två. 🙂
    Och att ha levt med varandra i mer än halva sitt liv, det är lite fräckt. Minns känslan när min man och jag insåg att jag levt med honom i över halva mitt liv. Något bara mamma och mormor kan bräcka. Det är mäktigt! Speciellt i tider när separationer och skilsmässor duggar tätt.

    1. Tack Lillian! Ja det är rätt galet när man tänker efter. Det är ett kontinuerligt arbete med att se till att ens förhållande är bra men det är inte alltid lätt. Men med hjärta och dedikation går allt 💛

  2. Så fantastiskt fint skrivet ! Jag har träffat Lisa ett par gånger, tillsammans med Emelie Ohlsson ( min dotter) och jag minns att jag kände ett sånt lugn i henne , din Lisa! Må ni få många fler fina år tillsammans! Marie!

  3. UNDERBART Simon! Jag har suttit här och läst varje ord till morgonkaffet. Vilken kärlek och värme. Väldigt vackert skrivet och inspirerande. Vilket team ni är! Jag är lycklig över att ha ett eget team som ditt – utan de fina orden dock. Men det kan jag leva med <3

    Kärlek äger!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *