Helsingborg – staden i mitt hjärta

Helsingborg är staden som jag växt upp i, staden som skapat mina värderingar, staden som gett mig mitt livs kärlek, staden som  krossat mitt hjärta, staden som välkomnat mig hem, staden som fick mig att älska löpning och staden som omfamnat mig under ändlösa sommarnätter. Helsingborg är staden jag älskar och där jag lever mitt liv.

Helsingborg - staden i mitt hjärta
Helsingborg – staden i mitt hjärta

The Tivoli – våren 2002

”Jag älskar dig.” Mina ord i hennes öra. Hennes hår längs min kind. Hon vänder sig om och hennes ögon glittrar. ”Jag älskar dig med”. Kristofer Åströms gitarr ekar över The Tivolis stora scen när jag blev kär i kvinnan i mitt liv. Och över de följande fem åren avlöser några av mina bästa och sämsta kvällarna i livet varandra just på The Tivoli.  Kvällen jag förälskade mig i musik när jag såg Anna Ternheim backstage på The Tivoli. 30 personer i baren fick bevittna en av de bästa framträdanden någonsin i form av en akustisk och avskalad version av debutsingeln ”To be gone”. Hasse Jönsson glider upp bredvid oss och hans ögon lyser. ”Hon kommer att bli riktigt, riktigt stor.” Kvällen då vi sålde ut. När Jacob slår pinnarna mot trumskinnet och publiken överröstar honom. Jag står innanför dörrarna vid logen och andas. Svetten rinner nerför ryggen när jag glider gitarremmen över huvudet. Sen tar jag stegen upp på scen. Show time. Kvällen när vi bråkade och jag kastade min telefon i marken utanför entrén. Kvällen när José Gonzalez satt ensam med en gitarr på scenen och 300 personer höll andan. Kvällen när vi bestämde oss för att satsa på varandra, onyktra och med gråten i halsen på trottoaren runt hörnan. Det finns ingen plats i staden som väcker så mycket minnen som lokalen på hamntorget nummer 1. Tack Hasse, Jocke, Hoff och alla ni andra på The Tivoli för allt.

Bästa konsert på The Tivoli – José Gonzalez 2000-någonting. Packat till den lagliga bredden, tända ljus, en man med sin gitarr och fullkomlig tystnad och förväntan. Sen börjar han spela. Och tog en plats i mitt hjärta för alltid. Oförglömligt.

På tiden då vi stod på Tivolis scen
På tiden då vi stod på Tivolis scen

studio3_red

Olympia 1993-1994

När vi flyttade till Helsingborg 1993 visste jag inte att staden hade ett herrlag i fotboll i högsta divisionen. Något senare tog min pappa tog med mig för att se på en match och det enda jag minns var att alla skrek när Martin Pringle gjorde mål. Men jag såg ingenting för jag var 7 år gammal och nådde inte upp över alla vuxna. Vi gick innan halvtid och jag bestämde mig för att fotboll var inget jag skulle titta på igen. 22 år senare står jag inne på mittplan. Jag hukar mig ner, drar upp några strå gräs och ler. Robban tittar på mig. ”Lukta på det. Visst luktar det guld?”. HIF har precis vunnit Allsvenskan och vi tar emot laget som bringat en hel stad glädje och hopp. Jag har aldrig förr varit så bakfull på en måndag.

Bästa HIF-minne – Finns så otroligt många. Men jag minns en match där May Mahlangu sprang från motståndarnas straffområde i en full sprint hela vägen hem och räddade upp ett friläge när alla andra slutat kämpa. Vi alla på läktarna såg det hända och visste om att han skulle klara det, ända från första steget. I just det ögonblicket symboliserade han det hjärta, vilja, drivkraft och passion som vi alla någon gång söker. Och han klarade det. Inspiration i dess renaste form.

 

Pålsjö skog – våren 2011

Jonathan Johanssons röst ekar igenom huvudet när jag springer av slingan och över parkeringen.

Man måste bära
en rymd på axlarna
man måste härma dom som vaknar
och vet vad dom vill ha

Slottet växer sig större, allén kryper närmre och sen händer det. Jag rundar hörnet och tittar ut över ängen. Jag stannar, flåsar, andas, lever. Daggen ligger tung över fältet, som att den vilken sekund som helst ska krossa blommorna som nu håller den uppe. Solen går upp över trädtopparna och Danmark breder ut sig i horisonten. Det är vindstilla och jag blundar. Jag har blivit kär i löpning.

När jag började springa var det ett nödvändigt ont, en del av att bli en friskare människa. Jag hade en runda som jag malde om och om igen. Ibland fick jag lite variation, då sprang jag den på andra hållet. Ut i refugen och invänta GPS-signaler på klockan, gatan upp och runt hörnan vid La pizza. Uppför Norra stenbocksgatan och upp till Pålsjö kiosk. En kilometer. Vidare bort längs cykelbanan och sen vänster in vid krematoriet. Jag låter kroppen bestämma fart när sulorna trycker från mot hårdpackade skogsstig. Solen är på väg upp nu och havet väntar på mig. Staden vaknar och jag förstår helt plötsligt vad livet handlar om.

Bästa löparminne – Första gången jag äntrade Hedens IP. Så fort mina fötter tryckte ifrån tartanen visste jag att det var detta jag saknat i mitt liv. 28 år gammal hade jag hittat den sista pusselbiten. Jag hade lärt mig att flyga.

Att bli kär i löpning
Att bli kär i löpning

Maria Park, Linneaträdgården 2011

Tårarna trängde sig fram. Hejdlöst rann de ner för kinderna när min morfar klev in i växthuset. Gästerna ställde sig upp och jag kunde inte hålla ihop fasaden längre. För bara några månader sedan hade vi sagt farväl av varandra på hans dödsbädd. Tunn och ynklig hade han gråtit och vi hade hållit om varandra i hans sovrum i Eslöv. Och nu stod han där. I centrum av den största dagen i hela mitt liv. Men uppknäppt skjorta, bakåtslickat hår och med mikrofonen i hand. Han återupplivade sina glansdagar som performer och insikten om var jag fått mina scendrömmar ifrån har aldrig varit starkare. Stål-morfar Kaj Persson. Jag grät som när man gjorde när man var barn. Min största idol och förebild, min morfar. Och vid min sida fanns min blivande fru. Kvinnan som jag älskar, respekterar och avgudar mer än allt annat på denna jord. Tillsammans med mina närmsta vänner och familj i Maria Park i Helsingborg upplevde jag hur det känns att verkligen, verkligen leva.

Sju timmar tidigare. Grabbarna var taggade och jag var lycklig och nervös. Vi satt på mina föräldrars balkong i Laröd med utsikt över sundet. Vi drack min favoritöl från California – Anchor Steam. Jens rättar till min fluga och viker rätt min krage. Jag är på väg mot min framtid. Mot mitt liv med henne. Några timmar senare rullar vi in med Henrik och Anna och stannar till utanför växthuset vid Linneaträdgården. Anna gråter och Henrik ler. Jag håller Lisa hårt i handen och vi kliver ur. När vi rundar hörnan börjar gitarrerna spela José Gonzalez tolkning av The knifes Heartbeats. Jag kände äntligen att jag visste vart jag var på väg. Mot livet med henne.

Bästa minne med henne – Kvällen vi bestämde oss. När vi sa ”Vi gör det. Vi försöker. Vi gör ett barn”.

Min bröllopsdag, foto Anna Roström / Smallpigart
Min bröllopsdag, foto Anna Roström / Smallpigart
IMG_0142
Morfar på sjukhuset i Lund, när det var som värst
1959899_10155292659805532_7751082944736778531_n
Min morfar – min stålman

Olympiakiosken 2 juli 2012

Varför gör ingen något? Människorna går rakt förbi mig. Ingen reagerar, ingen tittar och ingen ser. Jag sitter på bänken vid Olympiakiosken med hamburgaren i handen men äter inte. Jag är världens lyckligaste man, men ingen vet. Det är ingen som vet att jag precis blivit pappa. Och hur skulle de kunna veta? Men jag vet. Jag vet när jag sitter där på bänken och ser att världen fortsätter i samma takt som den alltid gjort rakt framför ögonen på mig. Folk går till jobbet, semesterfirarna är på väg till stranden, vännerna ska ner till stan. Och jag sitter där och tänker på honom. Och henne. Elliot och Lisa som ligger uppe på BB mindre än en kilometer bort och väntar på mig. Jag är världens lyckligaste människa.

Jag minns när vi tog hissen ner från BB på Helsingborg Lasarett. Med en liten människa i en bilstol som vi skulle få ta med oss hem. Men var man inte tvungen att ha någon certifiering? Och var var instruktionsmanualen för att fixa det här med att bli förälder? Vi hittar tills sist en parkering längs Tågaborgs smala gator och går med trötta men obekymrade steg bort mot Hjälmshultsgatan 12. Den trånga hissen upp till fjärde våningen, trappan upp och framme vid dörren. ”Här bor Lisa, Simon & Sixten”. Och Elliot.

Bästa barnvagnsminne  – Promenaderna med Elliot på mina första dagar som föräldraledig. Nerför Hälsobacken mot vattnet och en kaffe att ta med från Espresso House i norra hamnen. Längs gröningen med ett kort stopp för att blicka ut över sundet och bara andas. Dem dagarna gav mig ro i själen.

När vi kommit hem från BB - målbilden som blev sann
När vi kommit hem från BB – målbilden som blev sann
Första dagarna på föräldraledigheten
Första dagarna på föräldraledigheten

Kullagatan maj 2014

Sorlet ökar, pulsen är skyhög och stegfrekvensen ökar. Jag passerar Petters korvkiosk och ser Andreas Berner snegla bakåt. Jag väntar. Snart är det dags att sätta in kicken. 3… Jag ser Åhléns närma sig på vänster sida. 2… Jag går upp tätt inpå Berners rygg. 1… Han sneglar över vänster axel. 0… Jag sätter in kicken. Jag trycker ifrån hårt och snabbt. Jag går på höger sida. Publiken vrålar. 150 meter kvar till mål. Armpendlingen går upp i ett okontrollerbart läge. Benen pressar på gränsen till mjölksyra. Jag flyger.  Tiden står för några sekunder stilla. Jag ser bekanta ansikten på upploppet och dem skriker. Dem skriker på mig. ”Kör, kör, kör!” Jag skjuts tillbaka in i ögonblicket och passerar mållinjen på 35:32 och en trettonde plats på hemmamilen Springtime, tre minuter och femton sekunder snabbare än året innan. Barriärer har sprängts, drömgränser krossats och känslan i kroppen är något jag aldrig känt förut. Fyrverkerier och explosioner, jag känner mig mer levande än någonsin.

Bästa springtimesminne – När jag fyra veckor efter Hamburg Marathon 2016 flyter fram i mitt livs form. Jag passerar kärnan och kilometer åtta och benen är pigga. Rundar hörnan vid Nicoliaskolan och jag längtar. Jag vet att de väntar där framme och själen fylls av en varm känsla. När jag flyger ner för lilla bergaliden ser jag dem. Min fru och mina söner. Jag ger Elliot en high-five och känner i den stunden att jag fullständigt skiter i vad jag springer på för tid på dagens tävling. För jag har redan vunnit det största priset av dem alla. Min familj.

Uppploppet på Springtime 2014
Uppploppet på Springtime 2014
En bild på två av mina bästa saker här i livet. Familjen och löpning. Bilden tagen av min fru Lisa på mig och min son Elliot
En bild på två av mina bästa saker här i livet. Familjen och löpning. Bilden tagen av min fru Lisa på mig och min son Elliot

Råådalen april 2015

Vi passerar kyrkan och springer längs ån. Jag sneglar på klockan, 20 kilometer passerade. Följsamt springer jag i Lars fotspår. Hans steg skvallrar om att han kan varenda kurva, varenda meter, varenda krök av grusstigen som leder oss ut mot ängen och kohagen. ”Här tränade vi jämt när det närmade sig Lidingöloppet. Vartannat varv snabbt, vartannat varv långsamt.”. Vi springer enkilometersslingan och stannar till vid toppen av backen. Vi pustar ut och tittar över ängen. Vi vet bägge två i detta ögonblick att detta blir en runda vi kommer att minnas för resten av våra liv. Vilken morgon.

Jag har haft förmånen att få springa i nästan samtliga av Helsingborgs stadsdelar. Jag har sprungit långpass på ättekulla, stafett på drottninghög, intervaller på strandpromenaden och nyårslopp på Filborna. Men morgonen med Lars i råådalen inför Köpenhamn Marathon 2015 är något utöver det vanliga. Varje vår när barnen vaknar tidigt och vi ser solen gå upp tänker jag på den morgonen med Lars. Det är mitt nangijala.

Bästa löparrunda – Långpassen med Lars, Berner, Erik och alla andra i morgongänget. Att får se solen gå upp över denna fantastiska stad när man springer, det är en förmån.

Lars 1

Gröningen september 2015

Vi ser varandra på avstånd. Mina ögon vattnas när jag ser honom passera ”200 m” strecket i marken. Han gjorde det den jäveln. Han gjorde det. Kenth Fransson har allt annat än ett lätt steg när han sträcker armarna i luften. Upploppet och vägen mot en tredje plats på Helsingborg Marathon är så mycket mer än bara en pallplats. Det är ett ”fuck you” till hans gamla liv som han under de senaste åren sprungit ifrån. Han har sprungit mot personen han vill bli. Varenda cell i hans kropp skriker det, varenda muskel jobbar för det. Detta är hans stund. Allt slit, all svett och alla träningstimmar har lönat sig. Han springer över mållinjen och rakt in i armarna och hjärtan hos tävlingsledarna som väntar på honom vid mållinjen. Kärlek. Kärlek ta mig fan.

Bästa Helsingborg Marathon minne – After run för Helsingborg Marathon på The Tivoli 2014. Logistikchef Victor Dahl tvingar ner mig med argumentet ”Jag lovar att du kommer ångra dig om du inte hänger med”. Vi åker ner till stan med en 100-timmars arbetsvecka i ryggen. Tar två steg upp på trädäcket på uteserveringen och sen händer det. Hela däcket ställer sig upp i en stående ovation. Känslorna tränger sig på. Jag tittar på Victor. Jag får inte fram några ord men mina ögon säger allt. Tack.

12003404_10156004813060532_4878298002304642812_n

Husensjö april 2017

Klockan är 00:57 den 30 april 2017. Jonathan Johanssons ”Stockholm” lyder ironiskt sett i bakgrunden när jag skriver färdigt detta inlägg om staden Helsingborg och mina minnen från den. Staden i mitt hjärta. Staden jag växt upp i, staden som skapat mina värderingar, staden som gett mig mitt livs kärlek, staden som  krossat mitt hjärta, staden som välkomnat mig hem, staden som fick mig att älska löpning och staden som omfamnat mig under ändlösa sommarnätter. Det är staden som jag kommer att se mina barn växa upp i och staden jag kommer att bli gammal i. Det är staden som jag har mina vänner i och staden som mitt hjärta brinner för. Jag är en känslomänniska, har alltid varit och kommer alltid att vara det. Jag vaknar varje morgon och tittar ut längs Motalagatan och välkomnar en ny dag. Tack Helsingborg för allt hittills, vi ses imorgon.

Min familj, mitt allt. Foto: bästa Anna Roström / smallpigart
Min familj, mitt allt. Foto: bästa Anna Roström / smallpigart

/ Han som älskar sin stad

2 thoughts on “Helsingborg – staden i mitt hjärta

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *