Springtime 2017 – Team Wikstrand levererar!

Tobias Janssons rygg börjar nu sakta meter för meter försvinna iväg framför oss på strandpromenaden och luckan fram till 35-36 minuters gänget är runt 20 meter. Elliot tittar upp från sitt Pokemonspelade i löpvagnen. ”Pappa. Ligger vi sist?” Jag slår ett öga över axeln. ”Nej, vi har runt 2000 löpare bakom oss och 30 löpare framför oss. Så vi ligger rätt bra till.”.  Men framför oss tornar ingången till Pålsjö skog upp med backen som ger oss 40 höjdmeter uppåt över en kilometer löpning. Dags att låta låren jobba.

Uppvärmningen med Erik. Foto: HD / Sven-ErikSvensson
Uppvärmningen med Erik. Foto: HD / Sven-Erik Svensson
Strandpromenaden Helsingborg, torsdag 4 maj 12:15

Låren känns sönderslagna när vi står och vilar inför sista supertusingen. Vaderna och höfterna börjar redan kännas slitna efter två stycken och flåset är inte vad det var inne i hallen i vintras. De senaste två månaderna har alla korta intervaller valts bort till förmån för långa intervaller och trösklar som en förberedelse inför Hamburg Marathon. Så det är klart att kroppen skriker ”SLUTA” när man 10 dagar efter ett avslutat maraton på 2:55 springer intervaller i 3:00/km. Men jag kände att jag ville få till ett fartpass inför Springtime för att få en känsla hur formen var. Min förkylning hade precis börjat släppa och självförtroendet började komma tillbaka. Om det inte varit för vagnhjulet som ständigt dök upp i ögonvrån till vänster om mig. Erik låg på hårt med Agnes i vagnen och var råstark. Nu fick jag smaka på min egen medicin, jag höll på att få stryk av en snubbe med barnvagn. Kul. Efter tre avslutade supertusingar kände jag att det räckte. Jag ville inte vara sliten inför lördagen, bara fått känna på lite fart. Benen var pigga men kroppen i stort kändes för jäklig. Då bestämde jag mig för att uppfylla Elliots önskemål om att springa med honom i vagnen på Springtime på lördag. Samtidigt anmälde jag mig till Lundaloppet veckan efter. Springtime fick bli formtestet, Lundaloppet examensprovet. Tror jag.

Blev nästan avställd av chefen med Agnes i vagnen...
Blev nästan avställd av chefen med Agnes i vagnen…
Strandpromenaden Helsingborg, lördag 6 maj 15:00

Vi hade joggat ner till starten hemifrån och känslan av att ta på sig ett par fjäderlätta och tunna racers hade varit episk. Senast jag sprang i New Balance Hanso S var när jag sprang 15 km i Köpenhamn två månader tidigare. Jag kunde knappt gå på tre dagar efter det för att vaderna inte var vana vid de tunna dojorna men det hade varit så värt det. 3:39/km i snitt på loppet och en känsla av att jag flög.  Den känslan tog jag med mig idag inför Springtime och min plan hade varit enkel. Ta det lugnt uppför och gå på känsla på flackt underlag. Förhoppningsvis skulle känslan på flackt motsvara runt 3:40-3:45/km. Men samtidigt visste jag några saker om att springa tävling med vagn. Särskilt på en kuperad stadsmil.

  1. Man KAN våga ligga på i uppförsbackar. Så fort man kommer över till flackt underlag igen släpper känslan av att man vill lägga sig ner och dö av utmattning. Med vagn är uppförsbackar kopiöst jobbig, men bara så länge backen är närvarande. Känslan släpper snabbt när backen är slut. OM man inte börjar bygga på sig mjölksyra, vilket är lätt hänt.
  2. Jag hade tidigare på dagen pumpat däcken stenhårda och kalibrerat framdäcket så att vagnen rullade helt rakt. Detta innebär att om jag hade vinden i ryggen så kunde jag få upp en bra fart med vagnen och stundtals knuffa den en bit framför mig.
  3. Nedförsbackar är förrädiska. Det är rent ut sagt ett helvete om man kommer full fart i runt 3:15-3:30/km i en nedförsbacke. För då gör vagnens tyngd att den rullar ifrån en om man inte håller hårt i den. Och håller du i den måste du bromsa med framsida lår. OK i början, skitjobbigt efter ett tag.
  4. Med tanke på banans kuperade karaktär och (måttliga) blåst skulle det vara omöjligt att hitta jämt flyt. Jag fick helt enkelt förberedda mig på att våga ligga på lite mer på de flacka partierna, våga tappa lite fart i uppförsbackarna och våga att inte trycka på för hårt i nedförsbackarna.

Starten närmade sig. Jag hade backat in i startledet och hamnat längst fram. Min erfarenhet av att springa snabbt med vagn på 10 km är att de som känner en i startfållan har inga problem med det för de vet att jag sticker iväg SNABBT i starten för att få utrymme med vagnen och sen glider jag in till sidan så att de andra kan springa förbi. Men de som inte känner en ger en snedda blickar och undrar vad fan man sysslar med. Men startar man mitt i smeten är risken stor att jag dels hamnar långt bak, dels att man kör på någon med vagnen. Så när startskottet gick visste jag att jag skulle vara tvungen att hänga med tätlöparna förbi de första knixiga 400 meterna på banan innan jag kunde sänka farten. Så när Berner och Kenth glider upp bakom mig efter 700 meter förstod jag att jag hade hållit uppe farten lite för länge. ”Vafan ska du springa på idag” frågar Kenth. ”Sub 35” skämtar jag tillbaka. Jag hojtar ”lycka till” när de garvande glider förbi mig samtidigt som jag ser första kilometern klicka in på 3:31. Woops! Nåväl, skulle man se någon fördel med detta var det en sak. Kroppen kändes rent ut sagt för jävla bra. Gott tecken.

Starten, PANG! Foto: HD / Sven-ErikSvensson
Starten, PANG! Foto: HD / Sven-ErikSvensson

Ett tag hängde jag med stjärnorna. Foto: Thomas Månsson
Ett tag hängde jag med stjärnorna. Foto: Thomas Månsson
Vi närmade oss Pålsjöbacken med fart. Jag började känna en viss oro. Starten och de två första kilometerna hade gått snabbare än planerat. Backen framför oss har tagit knäcken av många löpare på detta loppet, redan efter tre kilometer. Skulle jag bli nästa offer? Hade jag gått ut för hårt? Time will tell. Vi börjar klättringen uppför backen och när vi kommer till ”knixen” skarpt upp höger tappar jag mycket fart. Låren har börjat bygga lätt mjölksyra och flåset är riktigt tungt. Här passerar en stor Göta-klunga mig med bland annat Martin Holm, Lucas Brandt, Anna Bjurman, BG och Camilla Lindholm. Jag får ur mig ett ”Bra jobbat” och tänker att nu glider de iväg. Men när vi kommer uppför den värsta stigningen börjar den tunga känslan i låren släppa. Väl framme vid kilometer 3 och slutet för stigningen inser jag att jag sprungit kilometern på 4:02. Helt makalöst. Eller ofantligt korkat. Samtidigt började farten sakta men säkert komma tillbaka. Jag fick en boost av en kvinna i skogen som utbrast ”HA! Kolla killen i vagnen som sitter med mobilen. Detta var det bästa idag!”. Nu kör vi.

Kilometer 4 klipper vi på 3:48 och farten är tillbaka. Jag hugger en snabb kopp vatten, knuffar vagnen framför mig och häller vattnet över huvudet. Nu var det varmt med solen i nacken och vinden svagt i ryggen men benen var ruskigt fräscha. Vi passerar Wifvesson som hejar. Elliot frågar vem det var och jag skrattar. Jag och Elliot utbyter några ord här och var med varandra men kör annars på enligt planen som vi tränat in. ”Pappa kommer att ha svårt att prata när vi springer loppet. Men jag säger till när det kommer skarpa kurvor eller trottoarkanter och du hejar på mig när det är uppförsbackar. Som ett riktigt väloljat team!”. Jag fullkomligt älskar att springa tävling med Elliot. Visst är det rätt tungt stundtals men jäklar vad roligt vi har längs vägen. Inför är han taggad och peppar. Under loppet slänger han ur sig helt oväntade och roliga kommentarer precis när man behöver dem. Som klassikern ”Pappa om du är trött kan du knuffa vagnen framför dig så rullar den av sig själv!”. Vi flyger nerför en trottoarkant och tar emot publikens jubel strax innan kilometer fem. Elliot säger då orden som får hornen att växa. ”Där framme är ju BG!”. Vi glider under bågen som markerar 5 kilometer. 18:46, långt före tidsplanen. Game on.

Fått upp farten igen efter FM Franzens gata
Fått upp farten igen efter FM Franzens gata. Foto av bästa hejaren Andreas Hansen

På väg ner mot kilometer 7! Foto: Sannam Hjertstrand
På väg ner mot kilometer 7! Elliot helt omedveten om allt runtomkring honom… Foto: Sannam Hjertstrand
Jag ger en bugning till gänget som satt och jublade vid ålderdomshemmet strax innan eldprovet, FM Fransens gata. Denna luriga, långa och flacka backe som inte ser ut att vara mycket av en backe. Men skenet bedrar. Pressar man på för hårt är man rökt och får INTE upp farten igen längs cykelbanan. Vi rundar hörnan och Elliot, min bästa coach, gör precis som vi snackat om. Han tittar upp och utbrister ”En backe!….. Heja pappa! Heja pappa! Heja pappa!”. Ett gäng i backen skrattar sig fördärvat. Jag slänger ur mig ”Det här med vagnen verkade som en bra idé… Igår.”. Vi kommer upp på cykelbanan och börjar sakta bygga upp farten igen. Vi passerar kilometer 6 på 3:55 och nu börjar det kännas riktigt, riktigt bra. Benen pinnar på bra, Elliot är på strålande humör och kroppen har inte börjat visa några tecken på att stänga ner än. Dessutom börjar jag sakta med säkert knappa in på några löpare längre fram. Vi hoppar nerför kanten för stampgatan och här kommer en skön avlastning. En massa vänner hejar och skriker på oss samtidigt som vägen lutar nedför och jag kan knuffa vagnen framför mig en liten stund (Har dock alltid selen i handen) och få upp stegfrekvensen. Jag ser Pink runners gänget på håll och Katarina ger mig bra pepp precis som utlovat i korsningen mellan stampgatan och hjälmshultsgatan. Flera i publiken börjar applådera med kommentaren ”Titta killen med mobilen i vagnen, så gött det ser ut!”. Tomas Rödin peppar i kurvan mot kilometer sju och nu börjar jag få vittring. Det som jag älskar mest med löpning. De dagarna när tävlingsinstinkten ”sitter”. Jag tittar på klockan när vi passerar kilometer 7. Senaste på 3:45 och nu väntar den sista utmaningen, långvinkelsbacken uppmot kärnan. Och här vet jag. Att så fort jag kommer dit…. Då blir det fart för hela slanten.

Elliot hjälpte till med förberedelser av vagn, som att tvätta den.
Elliot hjälpte till med förberedelser av vagn, som att tvätta den.
Jag hojtar till BG ”Grymt jobbat!” när vi glider upp jämsides strax innan den branta utförsbacken när mot botten av långvinkelsbacken. Jag vevar igång publiken vid Öresundsparken och får direkt gensvar. Men sen händer det. Jag får feeling och tävlingsinstinkten tar för några sekunder över. Jag säger till Elliot ”Håll i dig nu för här kommer en tight sväng, det kommer gå fort!”. Jag släpper den mentala bromsen och vi springer i väldigt hög fart ner mot kurvan. Jag klipper den helt perfekt. Men… Jag får inte rätt på viktfördelningen på vagnen och den tippar över på högerhjulet, fel hjul i en vänstersväng. Som i slowmotion ser jag vagnen tippa över på högersidan. Blixtsnabbt trycker jag in handbromsen och lägger hela min vikt under högersidan av vagnen och pressar. När vagnen är i 95% horisontalt läge får jag helt stopp på oss och vrider upp Elliot och vagnen igen innan den hunnit slå i marken. Hela publikens hejande ersätts av ett långt sus. En sekund senare landar vagnen på bägge hjulen igen och vi står helt stilla med nosen upp mot backen. Jag tittar upp mot BGs rygg som börjar försvinna. Sen trycker jag ifrån allt vad jag har och lägger mig framåt på vagnen. Publiken vrålar. Jag frågar Elliot om han är OK, han svarar ”Ja. Det var roligt!”. Pappas grabb.

Linn tutar, skriker och vevar med armarna längs trottoaren när vi aningen för snabbt kommit tillbaka upp i fart och passerat BG i backen. Jag försöker få ur mig ett tack men börjar känna mig riktigt sliten. När vi når toppen av backen och rundar hörnan har benen svårt att få upp farten igen. ”Kom igen, kom igen!” får jag ur mig. Samtidigt glider jag ut höger och låter BG passera på insidan. Även om BG och jag inte utbyter många ord med varandra här så är vi tacksamma att vi har varandra just där och då. Det är en bit både bak och fram till nästa löpare och vi hjälper varandra att pusha på framåt. Vi kommer ner mot hörnet som leder in till kärnan och här kommer den. Brytpunkten. Klarar man sig till kilometer 8 på Springtime, då har man klarat loppet. För resten är nedförsbacke och långspurt. Och nu var vi där. Go, go, go!

Foto 2017-05-06 17 56 49
På väg in mot slottshagen och Kärnan

Foto 2017-05-06 16 03 06
På väg mot slottshagen och Kärnan. Foto: Martina Sörgard

Foto 2017-05-06 16 03 10
Farsan något trött efter långvinkeln. Elliot oberörd. Foto: Martina Sörgard

På väg in mot kärnan. Full koll på tiden. Foto: Stefan Carlsson
På väg in mot kärnan. Full koll på tiden. Foto: Stefan Carlsson
Vi rundar hörnan vid kärnan och känslan är obeskrivlig. Människor på bägge sidor som vrålar och jublar. Jag hör mitt och Elliots namn. Jag ger tummen upp och lyfter händerna uppåt. Jag klickar in 3:47 på kilometern och ser att den totala tiden ligger på 31:13. Riktigt bra! Kan jag sätta runt 3:55 per kilometer in så går jag under 38 minuter. Men jag hade på känn att det skulle gå mycket snabbare än så. Jag får höga hejarop av Ylva som står på samma ställe som alltid i slutet av slottshagen och sen rundar vi hörnet mot bergaliden. Farten stegrar upp men denna gången håller jag handen på bromsen och ser till att vi inte gör om misstaget i långvinkelsbacken. Andreas och barnen står och hejar på ena sidan medan någon tjomme på vänster sida utbrister ”Heja Leo!”. Kul kille den där Lars…

Tummen upp! Foto: Ylva Alpheim
Tummen upp! Foto: Ylva Alpheim
Vi rundar hörnan och både Neil och Mattias Frank ropar på oss. Vi har kommit ikapp BG nu och ser också Anna Bjurman runt 30 meter längre fram. Och där står dem. Som vi har längtat. Lisa, Leo och min mamma gapar för fulla halsar när vi springer förbi. Elliot utbrister ”Kolla Leo! Han vill nog sitta i denna vagnen tror jag!”. Det tro jag också säger jag och ler.

Springtime 3
Kanske lite för fräsch? Foto: Lisa Wikstrand

Springtime 4
Total lycka Foto: Lisa Wikstrand
När vi når kilometer 9 passerar jag BG och får hejarop av Micke Engqvist och Co. 3:38 på nedförskilometern. Och benen är fräscha. De till och med ökar. Jag lägger bägge händerna på styret och trycka på i den lätta motvinden. Jag säger till Elliot att vi snart är framme på upploppet. Han mumlar vidare om Pokémons. Och här händer det. Vi ökar upp farten, sakta. Vi kommer upp på kullagatan och jag ser Petters korvkiosk. I fem år har jag förfinat Springtime-spurten. Jag har lärt mig precis var jag ska lägga in kicken. Vi passerar Petters, jag skjuter Elliot framför mig som lyfter upp näven i luften när vi ökar upp i sprint. Precis innan vi glider in under bågen saktar vi in och jag klappar honom på bröstet. ”Bra jobbat Elliot, du är grym!”. 37:23, sista kilometern på 3:32 och en 25:e plats – där satt den.

I mål snackar vi med alla ”springkompisarna”. Om dagen, loppet och prestationerna. Erik och jag ger varandra en kram, han bommade sub 35 med några sekunder. Surt så klart men han sprang också ”långa natten” på tiomila för en vecka sedan följt av 24 km dagen efter. Hardcore! Emil Nilsson i Runners Club gick under 40 för första gången och var ett enda stort solsken i ansiktet. Micke Svensson var på hemmabesök och kom också in ”på rätt sida 40” igen. BG och jag ger varandra en high-five och säger ”tack och bra jobbat”. Sen kommer familjen och peppar. Vi bestämmer oss för att gå hem och tar vägen baklänges längs banan. Över de 500 meter längs banan skriker vi hela familjen på alla som är på väg mot sista kilometern. Var och varannan löpare känner jag och inser än en gång hur jäkla många vänner löpningen har gett mig. Alla spricker upp i leende när man peppar, oavsett om man känner dem eller inte. Hjärtat i löpning är stort. Hjärtat i staden ännu större. Det är kärlek!

Eftersnacket med Erik. Foto: Lisa Wikstrand
Eftersnacket med Erik. Foto: Lisa Wikstrand

Och såklart, målbilden! Foto: Lisa Wikstrand
Och såklart, målbilden! Foto: Lisa Wikstrand
I skrivande stund sitter jag i Svärfars lägenhet i Göteborg och Elliot sover tungt i rummet bredvid. Två timmar efter målgång satte vi oss på tåget till Göteborg för två kvalitetsdagar med varandra, bara han och jag. Vi fick bästa möjliga uppladdning med Springtime och nu fortsätter ”vårt lilla äventyr” som Elliot kallar det. Vi sprang och hoppade som Pokemons på vägen hit och Elliot blev själaglad när jag sa att det var OK att han sprang längs vattenspelet vid Avenyn. Mitt hjärta smälter varje gång jag ser honom så här. Jag är så glad att vi har ”våra grejer” och att löpningen blivit en av dem. Häromdagen sa han till mig ”Pappa, när jag blir lika stor som du, då kan vi springa tävlingar tillsammans. Alltså jag menar att jag sitter inte i vagnen utan jag springer också”. Det skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja sa jag. Det är en målbild jag har, inte löpningen i sig utan att vi gör saker tillsammans. För det gör mig glad i hjärtat.

Eftersnack och springtävling med Elliot hem. Foto: Lisa Wikstrand
Eftersnack och springtävling med Elliot hem. Foto: Lisa Wikstrand

Framme i Göteborg!
Framme i Göteborg!
/ Han som väntar på att barnen ska köra pappa i vagnen.

 

PS. för statistikerna – splittider nedan!

Splittider

3:31, 3:45, 4:02 (Pålsjöbacken), 3:48, 3:39 = 18:46

3:55 (FM Franzens backe), 3:45, 3:47 (Långvinkelsbacken), 3:38, 3:33 = 18:38

10 thoughts on “Springtime 2017 – Team Wikstrand levererar!

    1. Ja tack Andreas!! Jag hade ju missat att fotocredda men har lagt till nu 😀. Tack för bra pepp!

  1. Så mäktig rapport, vilket radarpar ni är 😀 Grymt imponerad 👏🏻Om du fortsätter i detta tempo kanske läge för hjälm på killen.

  2. Wow, tack för fantastisk morgonläsning! Enormt inspirerande för en 5-7 km löpare. Vilket team ni är!!

  3. Inspirerande race rapport. Kul du kan springa med sonen i vagnen. Nyfiken fråga; vilken vagn o vad väger sonen? Riktigt kul läsa din blogg. Ser fram emot boken din.

    1. Tusen tack Bengt! Jag springer med en Thule Glide som jag är riktigt nöjd med. Den lämpar sig dock för enbart för asfaltslöpning och inte terräng! Sonen väger runt 16 kilo och fyller fem i juli. Börjar bli svettigt i uppförsbackarna 😅

  4. Du är en sån inspiration!! Har ALDRIG tyckt om att springa (läs:hatat det tidigare), men i vintras började jag springa med en löparklubb (hobbynivå) här där vi bor och nu älskar jag det! Jag springer inte så långt (6-7 km är i min värld fortfarande långt) och inte så fort, men oj va roligt det är! Det är precis som du säger, SÅ mkt kärlek och pepp i ”löparvärlden”. Var faktist med och sprang min första kyrkstafett här på Öland i år. Sprang den kortaste sträckan på 2,7 km (mitt krav för att vara med😅). Brukar ha en kilometerfart på ca 7-8 min, men sprang på 5:43 min / km. För mig är det typ raketfart och fast det bara var 2,7 km så är jag så nöjd och stolt över mig själv! Det är ju SÅ roligt. Nu ska jag springa vårruset på torsdag och är superladdad – så himla roligt det är att springa lopp! Tänk vad många år av löpning jag har missat.
    Mitt mål är att orka tjejmilen runt i september, så långt har jag aldrig sprungit. Tack för pepp, inspiration och för att du är en sådan bra förebild.

    1. Men åhh vad roligt att läsa Emmy! Du är grym och jag är övertygad om att det bara kommer bra saker för dig framöver!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *